Jesus bli'r födt på 2. sal i Magasin du Nord

Leffe och jag på Hvide lam

Sen: vidare till Köpenhamn. Det blev mindre än ett dygn där men det får ändå anses som en bedrift av mig att inte köpa en enda pinal. Mat och dryck var det enda jag lade pengar på. (Maken, däremot, han shoppade loss på en fuskpälsfodrad grovstickad huvtröja som får honom att likna en rysk maffiagangster [man får köra lite cross-over nu i den internationella brottslighetens tidevarv].) Men jag var mätt på shopping efter Malmö och ville mest sträcka på benen.

Fasad jag gick igång på

Eftersom maken inte hade sett den lilla sjöjungfrun på riktigt propsade jag på att gå ut till kastellet. Går man genom området med alla de gamla militärbostäderna blir det en jättefin promenad.

"Du kan väl åtminstone ta av dig ytterkläderna
innan du kryper ner till mig?"

Sjöjungfrun sitter granne med en av mina favoritfontäner. De redan i sig imposanta tjurarna blir rent brutala av vattenstrålarna som sprutar likt rök ur näsborrarna på dem. Nu upptäckte jag att det dessutom finns grön effektbelysning när det blir tillräckligt mörkt. Nördigt, kanske, man sånt här kan jag bli hög på.

Om jag fick stryk med oxpiska
skulle jag också spruta grön galla

Mitt i den brusande metropolen, bara ett stenkast från dronningens palä, finns det tarvligare boningar. Själv skulle jag förmodligen välja att bo i slottet om jag fick välja, men plåtar gör jag hellre det enklare tjället.

Plötsligt en dag var grannarna borta

Tänka sig: tjället rimmar ju på hotellet. Vårt var flådigt värre med stjärnkrog i bottenvåningen. Jag älskar att bo på hotell och skulle gärna vara som paret i Object of Beauty. Jag kan bara inte begripa hur de kunde tröttna på den tillvaron, det skulle jag aldrig ha gjort, och jag skulle bra gärna vilja se en uppföljare som visar hur nöjda de egentligen är efter några år i sitt nya liv.

Crème brulée betyder inte brylkräm

Let's buy a hotel

Dan därpå hann vi precis med ett inslink på Glyptoteket som låg på vägen till stationen. Glyptotekets samlingar är imponerande, ja överväldigande om man har ambitionen att se allting. Det går ju inte. Jag blir glad bara av att se skulpturen i atriet precis innanför entrén. Förr om åren har det alltid varit med en rysning som jag har begrundat kvinnan med de urton krälande barna på sig, men nu har jag hunnit uppleva min första släng av å-tänk-ändå-när-mina-små-värnlösa-spädbarn-diade-mig och betraktade i synnerhet vänstertuttens lilla bebis med ett ömsint styng i hjärtat:

Och vinnaren av stora amningspriset är: …

En repa genom egyptiska avdelningen – som jag är rätt säker på har byggts om sen mitt senaste besök – hann vi också med innan tåget hojtade på oss.

Walk like an egyptian

Minns ni, k. läsare, när vi hade de här färgerna

på trafikskyltarna i Sverige? Man kan förstå att
danskarna vill behålla det röda och vita hellre än
att ha säkrare vägmärken med bättre reflexfärg.