Glädje och konsonanter

Efteråt kan jag inte bara åka hem. Jag vill vara kvar i efterklangen av oss, av musiken vi har gjort i den goda värmen innanför den stjärnkalla himlen.

Med visst besvär hittar jag en krog där man faktiskt serverar mat, och eftersom euforin inte riktigt ryms i mig ringer jag Husse. Han vet hur det känns: han är musiker och förstår att ta emot allt det som rinner över och rinner ut. Han och ett oväntat smakligt oxspett hjälper mig att landa lite mjukare och när tallriken burits ut lutar jag mig tillbaka och släpper äntligen ut ett andetag som hållit sig fast längst inne i mig i flera dagar. Ser mig omkring: de hopperskt håglösa sällskapen i lokalen. Fotbollsmatchen av vilken den spruckna högtalaren i min vrå bara orkar förmedla den värsta kommentatorshysterin.

"Fan Husse", säger jag, "den här stan är så öken."
Jag hör hur han ler. "Nej, Miss G, den är bara Sverige. Sverige en söndagskväll. Har du inte lärt dig det vid det här laget?"
Jag suckar. Nickar, och vet att han hör det. I Sverige en söndagskväll har ekona inom mig ingenstans att ta vägen.

Men alldeles nyss: platsen jag befann mig på då kan inte ha varit Sverige en söndagskväll. Då var jag innesluten i min kör; jag var inte så mycket ett jag som en del av ett vi, en helhet som blivit skarvlös efter gårdagens framträdande i en kyrka på en mindre ort. Den konserten sitter tydlig kvar i kropp och minne. Den fogar oss samman, gör oss samspelta, ger oss samtidigheten vi behöver. Maestro älskar den här kyrkan och klangen i den: ivern öppnar hela hans kroppsspråk och han drar oss till sig, drar in oss i sina visioner och förmedlar snarare än visar hur vi ska förverkliga dem. Och vi gör det. De flödar från honom till oss och vidare ut till publiken; de glöder och brinner och andas och viskar vår rymd full av ljus att hämta hopp och förtröstan ur.

Vintern är över oss nu och natten svart. Men det är i mörkret som det tydligast går att urskilja ljuskällorna.