Goodbye yellow brick roof

Hemresedag: jag står nybadad i solskenet på min lilla balkong och borstar tänderna; bäddar ömsint ner stunden i skrinet av alltidminnen: en knagglig milt skimrande sötvattenspärla på rosa smyckebomull.

Alldeles utanför balkongens högra kant tar grannfastighetens tak vid: en halsbrytande kälkbacke i rött tegel. Jag stirrar på det och känner hur det hisnar i maggropen. Tänk om man kastade sig ut och åkte kana på det taket! Man skulle slungas rakt ut en kort bit, men sen skulle man falla rätt ner i gatan, krossas mot asfalten sju våningar nedanför; vad skulle man tänka under de oändliga sekunderna som fallet varade; skulle man skrika; skulle det mitt i färden mot den brutala undergången finnas ett element av förtjusning, ungefär som i en riktigt välgjord otäck berg-och-dalbana?

Tanken är inte suicidal om nu någon trodde det, men den är välbekant: den infinner sig allt som oftast i liknande höjdsituationer, och jag minns tydligt första gången jag fångade in den och beskrev den: det var vid ett rödljus i en enorm korsning nånstans i Kalifornien, åtta filer i alla riktningar, en stor yta som blev tom några nervpirrande ögonblick medan alla ljus visade rött; därefter en störtvåg av framvällande obönhörlig plåt som vrålande kastade sig ut ur startboxarna: Tänk om man körde ut på den tomma ytan just när korsande trafik fick grönt, man skulle bli slarvsylta, en ogräddad köttfärsröra i en hopknycklad konservburk; vad skulle man tänka när den där muren av fordon kom vällande, skulle man skrika, eller skulle man kanske fnittra lite grann, hysteriskt fast euforiskt över att ha vågat …?

Kom inte och säg att du, k. läsare, aldrig har känt av det där på ett eller annat sätt.

Nyligen läste jag en barnpsykologs förklaring till den ibland nästan vrickat starka skräck som föräldrar känner inför att deras barn ska råka ut för nåt. Många föräldrar bär på tankar som de kanske aldrig törs ventilera ens för sin medförälder: Tänk om jag plötsligt bara kastade bebisen framför tunnelbanetåget! Tänk om jag puttade ner bebisen för den långa långa trappan! Tänk om jag knuffade ut barnvagnen framför alla bilarna! Man tänker detta och en hand av is klämmer åt kring hjärtat, man får inte luft på ett par sekunder.

Psykologen förklarade att såna tankar är en form av beredskap, ett sätt att hålla alla skyddsmekanismer på tårna. De är en manifestation av att man är medveten om farorna: tänkte man aldrig tanken ut så att man nådde dess konsekvens – bebisen skulle dö – fanns det risk för att man skulle utföra nån av de här handlingarna på ren tokimpuls. (De beskrivna situationerna är förstås extrema, men de är analoga med Tänk om jag tappar bebisen i golvet, Tänk om barnet äter de där liljekonvaljbären och Tänk om bebisen sticker fingrarna i eluttaget: mer rejäla faror; situationer som ingen skäms att säga att de försöker förhindra.

Likadant alltså med min tegeltakskana: tanken kommer för att den vill berätta att jag kanske bör överväga en alternativ aktivitet denna dag. Ske alltså: nu ska jag shoppa några timmar innan tåget går. Det kan vara halsbrytande det med, om man väljer rätt – eller fel – butiker.