Pilutta dej

Mitt i all turbulens går ju livet ändå vidare. I vår familj går det vidare på två små par ben varav det enas steg på sätt och vis är de största trots att de är kortast, skakigast och färst. (Jo, jag vill att superlativen av få ska heta så. Jag vill att det ska finnas en superlativ av få och att den ska heta så.)

Minstingen utkämpar dagliga strider med allt som händer i hennes kropp. För några dar sen fick hon två tänder samtidigt: undra på att det har varit extra jobbigt att få ro om nätterna! Och detta i samma veva som hon försöker glömma bort att hon inte kan gå. Den världsbilden stämmer nämligen inte längre. Hon kan gå, men törs ännu inte lita helt på det. Vill inte riktigt vara en sån som inte måste bli buren av pappa eller mamma jämt, jämt. Är inte beredd att släppa ifrån sig den trygga närheten. (Hon begriper antagligen inte att vi gärna bär henne även sen hon visat att hon inte behöver bli buren.) Sex steg är henne personbästa hittills och hon skulle kunna fortsätta hur långt som helst om hon inte drabbades av ett fnitteranfall och kastade sig i nån vuxens famn. På lördag fyller hon ett. Storasyster tog klivet till gående individ dan innan sin ettårsdag.


Storasyster, ja hon har lärt sig vissla minsann, ännu inte fyra fyllda. Hennes kamp handlar om sin nya plats i familjedynamiken. Det känns ofta mycket svårt att ha blivit äldre syskon. Humöret är som vädret under försommarens åskperioder och speglar nog inte bara hennes mors livskris. Hon – modern – önskar sig redskap för att kunna hjälpa sin kloka, vilsna lilla storflicka till rätta.

Anekdoter genereras:
Snartfyraåringen, hela dagen iförd ett par fevingar på stranden, tillfrågas av charmad dam:
"Är du en fjäril?"
"Nej. Jag är ett barn."