or take it any way you like

Som jag har sett fram mot den här utflykten – av flera skäl. Få gräva ner mig i Tibetdeckaren som är så tjock och som inte låter sig läsas bara sidvis de få gånger då den osannolika konstellationen ledig stund och ork inträffar. Kunna koncentrera mig på att formulera blogganteckningar som är lite mer genomtänkta än vardagens hålögda brukstexter. Bada i badkar. Sova när och hur länge jag vill. Träffa folk. Gå på utställningar och hinna läsa skyltarna!

Ja det och mer hade jag sett fram emot inför den här resan. Ändå är det som om jag, när avgångstiden är så nära att jag känner dess andetag, inte vill iväg. Kvällen innan försöker jag packa. Det borde inte vara så svårt för en som numera är van att ställa med förnödenheter åt ett helt menageri. Bara en person, en vuxen. Men nej. Rena trosor kommer jag på, men sen är det stopp. Vad ska jag ha på mig på förlagskalaset? Det brukar alltid vara tjugofem sensommargrader varmt den dan men i år ska det bli tio och ostadigt. Liten sommartrasa – den lättvindiga lösningen – går alltså bort. Och de där kragstövlarna jag har i garderoben, är de pinsamt fel att ha trots att det säljs höga stövlar som aldrig förr just nu? Jag menar: de är ju ändå inte årets modell, och inte förmildrande retro heller. Jag har verkligen släppt greppet om allt vad mode heter de senaste åren. Det är liksom ingen idé: med kladdande småbarn, med jobbet hemma, utan nåt IRL-umgänge att tala om (alla våra vänner bor nån helt annanstans än vi). Å fjärde sidan bryr jag mig inte lika mycket längre: jag skulle ledigt kunna tänka mig att gå dit i precis de här fläckiga jeansen och nån t-tröja; fast å sjuttonde sidan är det ju kul att klä upp sig. Och vaaad ska man ha med sig för gåbortspresent till förlagscheferna? En flaska vin? (skrattar hysteriskt) Nej, nu vet jag: en bok som jag har översatt! På deras förlag! (skrattar som om dårkistan vore nästa anhalt)*

På natten är min lilla dotter så snuvig och täppt att jag lyfter över henne till stora sängen när jag lägger mig. Hon har det jobbigt och en vaknatt nu gör mig ingenting. Dessutom ska jag ju vara borta från henne i flera dagar. Hela natten håller hon sina små händer på mig, var som helst på min kropp, bara för att säkert veta att jag är där. Det är ljuvligt, men det är som om hon förstår att vi ska skiljas åt snart. Vi ligger båda halvvakna större delen av natten och håller om varann, slumrar till, men vaknar igen och söker varann. Hur ska jag kunna lämna henne? Om så bara två nätter?

I halvdvalan försöker jag tänka ut vad jag ska ha med mig men lyckas inget vidare. Funderar allvarligt på att ta med mig det lilla barnet. Fast då skulle jag ju lika gärna – eller ännu hellre – kunna stanna hemma. Och när jag till slut gått ombord och tåget väntar länge på möte på stationen i min by (som inte ens finns längre, stationen alltså, men som är den första man passerar efter att ha åkt in till centralorten och klivit på tåget där) i väntan på att ett annat tåg ska köra förbi, då är det mycket nära att jag hoppar av och knallar hem. Maken och mini har säkert inte ens hunnit hem än. Vad överraskade de skulle bli!

Men jag sitter kvar, måste väl försöka släppa taget. Solen är skarp och tveklös och flimrar in genom rutan, men ute vet jag att det är kyligt. Den jävla sommaren med sina stroboskopiska växlingar mellan sol och skugga spelar över mig, gör mig matt. Jag lyssnar på Greg Kihn och på Grover Washington, Jr. och sen på Howard Jones, och vi passerar Degerfors där det är expeditionstid just och efter det, ja efter det tänker jag att jag väl får köpa nåt att ha på mig, och några badbomber (i gåbortspresent til förlagscheferna, ha ha) och vad övrigt är, ja det ordnar sig väl.

*Blotta tanken på att ta med sig en gåbortspresent till ett kalas med 750 gäster, varav den överväldigande majoriteten inte ens känner värdarna till utseendet, är naturligtvis komisk.