happiness is getting you down

Igår slog det mig så hur sorgligt sällan jag cyklar. Och eftersom jag skulle mig till krogen på tjuvstart av den stundande körterminen, och eftersom det faktiskt råder sommarvärme för tillfället, bestämde jag mig för att cykla hem från körölen (nej, det är inte ett ungerskt ord. Läs det igen: kör-ölen). Jag och cykeln blev skjutsade in till stan (nån måtta får det vara: jag hade ingen lust att anlända svettdrypande med köttfärsfärgat nylle, ungefär lika fräsch som om jag blivit körd i torktumlare i nån timme fast utan att ha blivit tvättad först), och sen kunde jag dricka några pilsner utan att för den skull behöva plikta med tre–fyrahundra till den lokala taxirörelsen, som mig veterligt inte har nånting att göra med krogen vi besökte. (Jo, man kan ju vara nykter. Jag är bra på att vara nykter på krogen, jag har övat på det i mååånga år. Men igår lockade inte det alternativet.)




Framåt nattkröken: hemfärd. Utanför stan, ute ur de sista gatlampornas ljuskretsar, var det mörkt, och de uschliga små cykellamporna som jag hade letat fram och fått att fungera var inte ett dugg hjälpsamma. Fast jag har lärt mig att inte titta på marken om jag går på vägar som leder genom skog, utan att istället fästa blicken på himlens ljusa spår ovanför mig, och även om den metoden blev ganska vinglig med cykelns högre fart fungerade den. När jag kom hem var jag alldeles euforisk och höll på att svischa förbi vårt hus eftersom jag inte ville sluta cykla.

Att spela samma gamla maxitolvor i en freestyleliknande apparat som i min gröna ungdom bidrog förmodligen också till min mer eller mindre illusoriska känsla av att vara spänstig och stark: som då när jag var tvungen att cykla jämt och överallt och inte tyckte det var ett dugg kul. Vi har sagt det förr och vi konstaterar det ännu en gång: frivillighet är nyckeln. Till cykeln, och nästan allt annat också.