King Kong Kartong

Nåväl: åter till den smärre semesterresan. Det är nog inte många som vet att Ramsele ståtar med en resebroschyrblå swimmingpool – själv hade jag ingen aning om det förrän på kanske sjätte besöket på orten i fråga (möjligen beroende på att ingen hade tänkt så vidare värst mycket på simbassänger de vintrar som jag hade varit där) – men ännu mer exotisk är ändå thaipaviljongen i Bispgården.

Paviljongens tillkomst har en tämligen säregen historia, men nu står den där i alla fall stadigt på den med nittio meter långa betongpålar förstärkta markplätt som några buddistmunkar pekade ut som den gynnsammaste platsen för en paviljong. Bland annat fanns där en pöl som skulle gå att dämma upp för att åstadkomma ett vatten som byggnaden kunde speglas i: en mycket viktig egenskap hos den lokalitet som ska hysa en paviljong, en kunglig till på köpet.

Inne i själva paviljongen kan man se en staty i naturlig storlek av kung Chulalongkorn, vars namn för tankarna till eufemismer som "Demokratiska folkrepubliken" (och liknande som diktaturer brukar få heta) eller "Stefan och Krister" (som brukar kallas för humor): kungen borde rätteligen ha hetat Chulakortkorn. Fast man har ställt upp honom på en halvannan meter hög sockel och klämt på honom en jättehög hatt för att blanda bort korten. Eller också är det helt enkelt ett metanamn.

Väggarna är klädda med vitrinskåp fyllda av gåvor från prominenta personer. Huvudsakligen är det höghöns inom militärväsendet och vid olika byggföretag, och donatorerna är namngivna förutom "6 byggnadsarbetare" som är med på en present men som får vara anonyma. Ingen titel, ingen plakett, njä njä njä njä njää njäää! Särskilt populärt att ge till kungens ära är kransar och andra kreationer av pappersblommor (som förstås ska föreställa de alldeles äkta blomster som används där klimat och växtzon medger det).

Dessutom står där tre stycken skickligt uppstoppade påfåglar, och i björkdungen utanför finns ett elefantpar som föreställer de båda elefanterna i Kolmårdens djurpark. Elefanterna skulle egentligen ha bott i Bispgården, men Astrid Lindgren vände sig så ångestfullt i sin grav när hon fick reda på att de arma tjockhudingarna skulle stå där uppe i det arktiska klimatet och långledas att man beslöt nöja sig med ett par representanter i gediget trä. (Istället står krakarna och är suicidala i ett totalt sterilt, ökendammigt hägn i Östergötland. Vi såg dem där i fjol och en mer deprimerande tillvaro är svår att tänka sig.)

Nytt sen vi var där senast var ett orangeri med en ganska blygsam men fin tropisk miljö där etniska svenskar som olika typer av bräken och stensötor samsades med blattar som bananträd, brudorkidéer och hibiskusbuskar. Resultatet är sparsmakat och vackert: en lyckad tvärkulturell integration.

Efter att ha beglott denna thailändska skönhetsfläck mitt ute i den ursvenskaste av ursvenska tassemarker kan man fylla magen med dyr men riktigt god thaimat samt köpa det sedvanliga ursvenska krimskramset, nämligen alla upptänkliga produkter i form av eller prydda med svenska flaggor och/eller älgar eller katter. Man kan förstås också låta bli.




Själv kan jag svårligen låta bli att förundra mig över det kosmiska sixdegreesspelet: i en annan liten paviljong satt en sömmerska från en syateljé i centralorten i kommunen jag bebor. Hon sydde thailändska dräkter av nåt slag. Det där måste jag fråga om när jag går och får mått till min mc-fleece tagna där. Hur känner du kung Gummiboll? Anser buddistmunkarna att det går att anlägga en thailiknande badort i Ragunda kommun? Hur kan allting hänga ihop som det gör utan att precis varenda kotte har krokiga fingrar?