Tuesday night book club

I det här hotellrummet känner man sannerligen att man äger hela staden: det ligger överst i huset och har en balkong som vetter ut över tallösa svarta tak, en svart vidd interpunkterad av kupoler och spiror samt en malplacerad, stor björk som måste växa på nåt av taken. Egentligen är det ett rum att dela med nån. Men den här gången är jag ensam och det är vackert så.

Mobilen är 08.35 när jag vaknar och min första tanke är att det blir ljust genom de vita dubbla fönsterdraperierna, att solen skiner. Min andra tanke är att jag inte behöver siga upp. Jag ligger fullkomligt orörlig i över tjugo minuter och mår som … nej, det trotsar alla försök till beskrivning. Visst känns det i kroppen att det blev både vin och, på nattkröken, groggar igår, men det känns bra, och i mungiporna känns det att det blev en hel massa trevliga människor, att det började med att jag träffade de första jag kände redan på busshållplatsen och att det bara blev bättre och bättre. Kollegan från Torsby har en helt avväpnande stil och genomförde med troskyldig enträgenhet ett värmländskt tema i umgänget kring sig (alla trevliga fann hon en Värmlandskoppling åt, och gick inte det så uppfann hon en).

Några viktiga kontaktpersoner träffade jag, men alla var där, förre statsministern skred fram genom lokalerna med ett självbelåtet småleende, och jag mötte den karismatiske pianistens blick* och höll på att falla till golvet, och efter en hel afton – begivenheten inleddes redan klockan fem – bland många hundra författare och kulturpersonligheter orkar inte ens en lättimpad lantlolla som jag tänka annat än Jaha, kul när nachspielsbordet befolkades av länge beundrade författare. Herregud, dôm ä fälle fôlk dôm mä. Dôm dricker grogg dôm mä.

Och efteråt smällde mina klackar i husravinerna på Östermalm, och även om jag inte hade örnkoll på hur gatorna löper i förhållande till varann, och hemvägen därför blev en icke oansenlig extratur i en stad där asfaltsläggarna nästan slapp maka åt sig, var mina löparben starka och vakna och ville egentligen inte sluta marschera, och det sista jag gjorde var att sitta på min lilla himmelsbalkong och röka en cigg till, och trots att detta är mitt i centrala Stockholm syntes faktiskt en hel del stjärnbilder.

*Bäst att understryka här för den k. läsaren att jag inte, jag upprepar: inte, finner Robert Wells karismatisk.