Ur kult i tiden

Så nära har jag aldrig varit musik- och kulturfestivalen Urkult i Näsåker. I år kom vi faktiskt ända fram till entrén, ja, snartfyraåringen klättrade rentav på grinden. Emellertid blev det så att hela sällskapet satt halva dan strax utanför stängslet och gjorde mest ingenting. Eller: de vuxna gjorde det. Barnen gjorde inte ingenting. Det gör barn sällan.

Förtäring fanns förstås att tillgå även för snåljåpar och/eller latmaskar som inte orkade masa sig bort till affären i själva samhället för att där byta ett antal hundralappar – i vårt fall sammanlagt fjorton stycken – mot biljetter till dagens uppträdanden. Från menyn:

Som hämtat ur en skräckelrulle. Men priset var ju humant.

När vi alla var grundligt trötta på den där sandlådan tog vi tillfället i akt att gå ner till det mäktiga fallet alldeles nedanför själva festivalen, Nämforsen. Unikt för Nämforsen är de väldiga mängder älgar som hällristats där nån gång i tidernas gryning, eller möjligen på deras förmiddag, kanske framemot lunch ungefär. Det är rena älgfetischismen, och man är väl inte riktigt säker på varför det ristats så enkelspårigt just här, men gott om teorier finns det och intresserade kan garanterat leta fram massor med spännande läsning om fenomenet på nätet och biblioteket. Ett smakprov:

Svälj en älg

Jag vill verkligen uppmana alla mina k. läsare att skynda sig att fara till Nämforsen och ta del av miljön innan stackars fattiga Vattenfall, som väl knappt gjorde 17 miljarder i vinst nu senast och tycker sig behöva dryga ut kassan en smula, bestämmer sig för att strypa "turistvattnet" och berövar oss det galet överväldigande dånet och de respektinjagande vattenmassorna som skummande av kraft får en att känna sig vederkvickande liten och svag. (Jo, man behöver faktiskt det emellanåt.) Hällristningarna är inte hotade, men upplevelsen skulle bli bra mycket fattigare utan forsen.

Den här detaljen från fördämningen är
så gammal att fotot blev sepiatonat

Efterspel:
På hemvägen, åter inne i min mobiloperatörs näträckvidd, fick jag ett meddelande som skickats flera dagar tidigare, nämligen samma dag som vi suttit utanför Urkult. Hej, det är Hötz Mayer, jag är på Urkult och det har slagit mig att Karlsson bor i Ramsele, det är ju alldeles i närheten, bor han kvar där? I så fall skulle jag vilja ha numret till honom, och det har säkert du.

Jag relaterade detta för maken och vi språkade lite om saken:

"Hötz Mayer, det är väl han som har fått din katt?"
"Ja."
"Och som bor i Bottringe?"
"Jo."
"Så han känner också Karlsson?"
"Jovisst, genom Rörelsen vettu, precis som jag." Jag tänkte efter ett tag. "Herregud, honom har jag ju också känt i tjufem år i år! Inte klokt."
"Hur lärde du känna honom egentligen?"
"Tja du. Det var en bussresa till ett internationellt läger. Jag minns det så väl för han var nyförlovad då, och han pussade sin fästmö på magen där i bussen, och själv var jag ju värsta fjortisen så jag blev helt bestört och tänkte att å, den dan man är så garvad så man blir pussad på magen av nån i en buss med femtio pers ombord, himmel, det kommer jag aldrig att få uppleva …"
"Hur gammal är han egentligen?"
"Hmm. Jag var femton då och han var tjufem, då måste han ju närma sig femti, nej han måste ha fyllt femti. Fan, han måste vara femti!"
"Messa och fråga."
"Fan, du måste ju vara femti! Ska jag messa det?"
"Ja, varför inte."

Men jag gjorde det inte. Till nån annan kanske, men Hötz Mayer skulle inte ha höjt på ögonbrynen om han på en förfrågan om ett telefonnummer fått svaret Fan, du måste ju vara femti! Och då är det ju liksom inget kul.