to the seats with the clearest view

Vilken är den ultimata lyxen? Är det en tolv karats diamantring? Att bada bubbelbad under bar himmel? Eller att få fylla sig till bristningsgränsen med belugakaviar och jättedyr champagne på nån annans bekostnad? Kan det vara en halvårslång kryssning i Västindien med all inclusive? Eller ett specialdesignat haute coutureplagg handsytt av Madonna? Månne är det att åka guldpläterad dubbeldäckarlimousin genom von Ankas kassavalv? Kanske att bada i lärkmjölk doftande av sekret från den heliga skarabé av vilken det endast existerar sju individer under roten av ett ökenfetblad som bara skjuter upp över markytan vart nittiofjärde år?

Nej, nu får ni gissa bättre, snälla k. läsare! Eller nä förresten, jag ska säga det: den största lyxen av alla jordiska lyxar måste vara att se en film på en riktig premiärbiograf. Inte i nån jäkla multiplex, utan i en jättesalong med ridå som dras för och sen ifrån innan filmen börjar; med en kolossal duk som man sätter sig så nära – helst på första raden där man kan sträcka ut benen hur långt som helst; det gäller dock att ha nåt att lägga upp fötterna på – att man måste vrida en aning på huvudet för att kunna se hela bilden; en salong där man håller snattran från första bildrutan till den sista därför att man inte sitter hemma i sitt vardagsrum och kan babbla sönder koncentrationen ostraffad; och där man njuter av det lilla biogodis man köpt eftersom man inte kan springa i skytteltrafik mellan soffan och skafferiet. Alla hembiosystem kan fara och flyga: det är det här som gäller. Det här är grejen. Detta, mina k. läsare, är den yttersta – den yppersta – lyxen. Och den har förvägrats mig sen jag och maken var på nån av Ringenfilmerna den 27 december 2004, samma kväll som flaggstången blåste av: därav mitt smått exalterade tonfall.

När jag kommer hem igen ska jag kolla på Dirty Dancingvideon som jag stödköpte på Stadsmissionens second hand härförleden och hoppas att det inte dröjer till 2010 innan jag får möjlighet att gå på bio igen.