Jag har väl ingen jättestor bil

En smärre semestertur har företagits. Trots att den bärbara datorn följde med på hela resan utan att vare sig gå sönder eller glömmas kvar nånstans blev det inget bloggat, nehej då. Den lilla tid och den stackars söndertrasade koncentration som inte gick åt till barnen och deras behov och förströelse var jag tvungen att ägna Kjell Westös Där vi en gång gått eftersom låntidens slut tornade upp sig som en … utgången låntid vid hemkomsten.

(Rent parentetiskt: Där vi en gång gått var tveklöst läsvärd. Westö är sannerligen ingen ojämn författare: han behärskar sitt hantverk [även om han faktiskt tycks ha vissa bekymmer med att skilja på personliga och reflexiva pronomen]; jag har aldrig läst nån roman av hans hand som varit mindre än gedigen. Den här berättelsen – om Helsingfors framväxt fram till andra världskriget – är fängslande, det ser jag ju; dessvärre förmår få figurer i persongalleriet fängsla mig, hur vältecknade och intressanta de än är. Det hela tycks vara en fråga om rätt bok vid fel tidpunkt för min del, och om det kommer en fortsättning läser jag naturligtvis den. Men så tagen som av Drakarna över Helsingfors lär jag nog inte bli av fler Westöromaner.)

Detta med att blogga under resans gång har jag haft anledning att fundera på. Det finns en svensk äventyrare som har sprungit, eller vandrat eller vad han nu har gjort, tvärs över hela eller delar av USA, eller nån annan kontinent, och som har bloggat fort… eh …löpande. Många är väl de som har följt hans vedermödor, och det är förstås på många sätt fantastiskt vad tekniken kan åstadkomma, och det ena med det tredje.

När maken berättade om den här bloggen tänkte jag genast på Ernst Brunner, som för ett antal år sen fotvandrade i Italien mitt i smällheta juli. Det var så varmt att hans tånaglar ramlade av efter ett tag, men inte bloggade han, inte. Istället fick man läsa hela vandringsdagboken i ett svep, efteråt. Men är det med nödvändighet tekniskt efterblivet att låta bli att blogga genast (vilket inte var nåt alternativ då Brunner fotvandrade: han gjorde det före bloggboomen)? Jag tycker faktiskt inte det. Att skriva om helheten, att formulera sig när man sitter och betraktar resultatet av resan – med facit i hand, om man så vill – placerar ju en hel buffé av stilgrepp på ens bord. Han som bloggar dag för dag kan till exempel inte skriva Klockan elva minuter i två i eftermiddags sprang jag genom en liten sömnig småstad där min blivande hustru just kom ut från Pay-Mart, fast det vet jag förstås inte än eftersom jag inte la märke till henne och inte Den fluga som jag fick i ögat idag kommer att leda till en besvärlig ögoninflammation som inte ger med sig förrän strax före jul nästa år, men det har jag förstås ingen aning om nu ikväll, och inte kan han skriva Att min snubbling i den där nerförsbacken skulle ge upphov till en formlig fjärilseffekt vars verkningar visar sig ända borta i Ukraina om tre månader kan jag på inget sätt föreställa mig i skrivande stund. Ja, ni fattar.

Kort sagt: har man ett starkt kontrollbehov är man nog ingen ögonblicksbloggare. Och det här resonemanget skulle, förmodligen utan att låta alltför sökt, kunna leda fram till en betraktelse över mitt eget tillvägagångssätt nu när jag ska skildra min blygsamma semestertur. Men det gör det inte. Jag har som mina k. läsare redan märkt inte rapporterat under resans gång, och jag tänker inte heller knåpa ihop en välkomponerad helhetsskildring. Ooo nej: jag, jag går baklänges mellan dessa båda vägar och bloggar ögonblicksinfall i efterhand. Hur motvalls är det?

Första sprattlet: Sundsvall. I en leksaksaffär hittar jag bokmärken med hästar, samma gamla motiv som jag själv hade när jag var liten och varav jag fortfarande har några kvar nånstans:


Detta gav förstås upphov till förtjust pipande och skriande. Fast när jag bläddrade längre in på snurran förbyttes entusiasmen i fasa, för där träffade jag på följande bokmärkeskartor:

Men vaf…?

Eftersom de märken jag själv hade finns kvar än idag måste det ju omvänt betyda att också de andra motiven fanns på den tiden. Och jag hade dem inte! Tanken bogglar. Jag inser nu att det går omkring tusentals kvinnor och tjejer och känner sig lika hemma i de där obekanta miljöerna som jag själv gör i till exempel skogen där de stora arbetshästarna står i skogshuggarlägret. Mäkta sällsamt! Och de å sin sida kanske inte ens känner igen skimmeln med den kuperade svansen! Ändå har vi alla varit lika olidligt hästtokiga.

Nu bjuder jag på andra versen av Jag har en häst så som den framfördes av Ivan Boring i Rockdepartementet i mitten av åttiotalet (fritt ur mitt minne, man det går nog att lyssna på SR:s hemsida om man är intresserad). Melodin är Springsteens Goin' Down.

Jag vet att killen är hårig och fin
under en t-shirt som luktar bensin
Han kan meka och han kan skruva
men han har inte nån gummiluva (= ridhjälm, reds. anm.)
Han kan sladda och han kan krocka
men tror du han kan mocka, mocka, mocka
åt en häst, häst, häst, häst
refr:
Jag har en häst, häst, häst, häst
Jag har en häst, häst, häst, häst
Jag har en häst, häst, häst, häst