och prickigt sommarskinn

Idag när det är så ljust och fräscht ute passar det väl bra att jag skriver om Ljust & fräscht-boken av Fredrik Lindström och Henrik Schyffert


hade jag tänkt skriva den nionde december när det hade snöat och Julflickan hade skidat iväg till skolan och allt. Emellertid inföll denna ljusa och fräscha dag mitt under värsta hjärnblödningstid och det var ett under att jag över huvud taget hann tänka en så sammanhängande tanke som den ovan redovisade. Skriva ner några reflektioner har det absolut inte funnits tid till

förrän nu. Och nu så vill jag säga att Ljust & fräscht-boken är bra, och söta Schenrik Hyffert han vill jag också ha. – Nej tyst med dig Pippi, låt Miss Gillette berätta, hon är inte intresserad av Henrik Schyffert på nåt estetiskt plan vilket tydligen du är, din flamsa. – Kör i vind, hon får gärna ta Lindrik Fredström för min del, den där Knyffert verkar mer livad. – Betvivlar starkt att nån av dem är hugad, förutom kanske vad gäller hästen som ju är relativt ljus och fräsch. Seså, sjas med dig nu, ditt trasgranna skrälle.

Sådär ja, nu är vi ensamma. Var var jag? Jo, Ljust & fräscht-boken. Både till format och innehåll är detta en hybrid mellan soffbordsbok och essäsamling. Det är en lyckad kombination, rätt skickligt utförd. I bild och tanke försöker författarna komma underfund med hur en hel nation har kunnat bli lika enhetlig och liktänkande som vilken diktatur som helst, hur nio miljoner mänskor tror sig kunna uttrycka just sin individuella särart med hjälp av närmast identiska föremål i exakt samma färgskala (nämligen niotusen nyanser av vitt). De visar mängder av den vita inredningsporren som vi under mer än tio år lärt oss läsa av och som har skapat betingade reflexer hos oss. Bildernas varvas med analyser av svenskens boende, värderingar, drömmar om frihet och individualitet och så vidare (och en del är försedda med absurda texter som för tankarna till Jan Stenmark).

Det vore enkelt att skratta sig igenom texterna eftersom man förväntar sig en viss typ av humor från främst Schyffert, men även Lindström. Och visst finns den karakteristiska ironin där, och visst är det rolig läsning, men snabbt märker man hur träffsäkra analyserna dessutom är. Vi är väl några stycken som har genomskådat inredningstidningarna (de visar konst, inte fungerande bostäder), men L & S diskuterar varför nästan varenda svensk lik förbannat försöker inreda med vitt i vitt. Och en hel del annat underligt som vi har för oss. Deras jämförande tillbakablickar är ibland så roliga att jag storknade av skratt, som den att öppen planlösningen är nutidens gillestuga (hur häftigt vi än tycker det är idag att stå och laga mat i ett hörn av vardagsrummet, som de påpekar, kommer vi om några decennier att rodna vid tanken på hur dumt vi bar oss åt [Nej, jag inser att mina k. läsare inte storknar av skratt nu, men, ser ni, det beror på att Miss Gillette inte är en sån formuleringens häxmästare som L & S]).

Både roligt och tänkvärt alltså, och åtminstone för mig en bekräftelse på att jag gör rätt som behåller mitt gamla mög, som faktiskt har en egen historia, istället för att köpa min identitet i form av fuskpatinerade föremål som ger sig ut för att ha en. Här formuleras så mycket som jag har gått och känt, fast utan att lyckas göra en så här skarp och omfattande spaning.

Ljust & fräscht-boken är, det ser jag ju, till stora delar igenkänningshumor för folk i storstan. Och min reflektion är om inte författarna ändå koketterar en smula med sin självironi. Läser man deras bok verkar det som om den vore en lovsång till dem av oss som bor på vischan och inte deltar i ljust & fräscht-rejset, utan bor där vi har våra rötter och faktiskt använder vårt inte alls öppna kök att laga mat i och faktiskt kan både så och rensa och skörda en sträckmeter morötter eller mer – men inte fanken tror jag att de skulle byta bort sina öppna planlösningar i stan mot ett svennehus med aldrig så mycket historia på nån mindre ort eller på vischan. Kanske är det därför sarkasmerna trots allt är så ömsinta: lite suger det ju att medge att den trasgranna Pippi med sina för stora herrskor och gamla spiselkrokar är tryggare i sin identitet än man själv är.