in the endless halls

Man hittar böcker, trots allt gör man faktiskt det. Man börjar läsa men ratar en bit in i boken, det gör man också, men det visar sig finnas böcker som verkligen är värda att läsa.

Ursäkta att man vill bli lite älskad av Johanna Thydell räknas nog egentligen som en bok för unga vuxna, men fastän den berättas av en sjuttonåring ska man inte bli avskräckt och tro att den är pubertal. Det är den absolut inte. Faktum är att Thydell kan skriva om väsentligheter precis så avskalat och rakt på sak som jag vill läsa om dem. Rättframhet ska inte misstolkas som simpelhet (vilket förstås är överflödigt att påpeka för min kloka k. läsekrets).

Gymnasisten Nora Jonasson är romanjag, eller kanske snarare roman-Nora Jonasson. Hon berättar fram sig själv i nuet och i minnesbilder om vartannat, ofta så sätt att läsaren ser hur sånt som hänt flätas samman med och påverkar sånt som händer och kanske ska hända. Nora Jonasson befinner sig i en formativ period, har fullt upp med att reda ut inför sig själv vad som egentligen är viktigt i livet, vad som egentligen är hon och vad som egentligen skulle kunna väljas bort även om det är rent infernaliskt svårt. Ja, det är liksom vad det hela handlar om. (Som om nåt mer skulle behövas!) Det är väl som jag ser det ungefär vad livet handlar om mest hela tiden. Kalla mig gärna ung vuxen, men såna val ställs jag inför med jämna mellanrum. De prioriteringar man en gång gör har ju en förmåga att bli inaktuella efterhand som man upplever mer och annat.

Sitt värnlösa lättrispade tonårshjärta skyddar Nora Jonasson med saklighet och knastrande ironi. Balansgången mellan smörigt och distanserat är marig, men Thydell är mästerlig på den där linan. Den här boken läste jag så hetsigt att bladen nästan slets sönder, och jag är fortfarande kvar i den.*

En annan högst oratad bok är The Keep av Jennifer Egan. Även om det garanterat finns böcker som är uppbyggda på ett snarlikt sätt kan jag inte erinra mig att jag har läst nåt liknande, för det är en skikt-på-skikt-berättelse, rena julafton att läsa med lucköppning till en annan nivå och en annan verklighet titt som tätt. Och precis på slutet, när man tror sig ha klurat ut vad som var verklighet och vad som var dikt, händer nånting som verkligen är oförklarligt, så att läsaren lämnas kvar i ett jättestort frågetecken (ungefär som i videon till Nik Kershaws The Riddle, om ni minns den) för all evighet.

Man skulle kunna säga att The Keep innehåller tre parallella handlingar. Man skulle också kunna säga att den är en enda helgjuten berättelse (som dessutom biter sig själv i svansen). Keep heter på svenska kärntorn, donjon eller barfred och är det första och innersta i en fästning eller ett slott, den del där man förskansade sig vid belägringar: den ointagliga delen, den som aldrig faller. Utan risk att sabba nånting förvånande i boken kan jag åtminstone säga att titelns keep i sin konkreta form är det innersta i ett urgammalt slott i närheten av en diffus och skiftande gräns nånstans i Centraleuropa. Dit kommer en übercyberberoende amerikan för att jobba hos en kusin han inte sett på år och dag. Att det inte finns nån täckning på slottet är en form av skräck för nutidens västerlänningar, men den blandas snart samman med skräck av mer traditionellt snitt

och det är inte det enda som blandas ihop i den här kusligt skickliga intrigen. Fast tro nu för all del inte att The Keep är fantasy eller horror. Tvärtom utforskar den verklighetens många plan så listigt att det till slut blir omöjligt att peka på nån av bokens beståndsdelar och med övertygelse säga vare sig Detta är verkligt eller Detta är inte verkligt.

Jennifer Egan är hittills mest känd för A visit from the Goon Squad som jag dock inte läst än, och knappt törs läsa nu efter The Keep av rädsla för att bli besviken. Meeen så fort Maken har letat fram den ur bokbeståndet gör jag det ändå, det vet jag ju.

*För ett par år sen läste jag Och i taket lyser stjärnorna av samma författare. Den var bra den med, och en rätt stor anledning till att jag valde en bok av Thydell igen.