short little span of attention

Igår kväll fick stolta mor Gillette avnjuta högläsning av en Nobelpristagare. För ser ni, k. läsare: vid den årliga Nobelmiddagen igår tilldelades mitt äldsta ättelägg skolans Nobelpris i litteratur. Den tildragelsen var så stor att jag först imorse tänkte på att fråga vilken häst hon hade haft på ridningen – då förstår ni.

Den senaste månaden har barnen inte haft andra läxor än högläsning fyra dar i veckan. Det är trevligt eftersom vi vuxna ska lyssna. Julflickan har plöjt böcker i rätt hög takt och är nu en bit in i Drakriddarserien av Jo Salmson, fantasy som är välskriven och seriös fastän den är lättläst. Och vilka illustrationer av Åsa Ekström! Att böckerna väcker läslust hörs jättetydligt på Julflickan: hon berättar med inlevelse och stakar sig nästan aldrig (om böckerna inte intresserar henne slarvar hon över orden och ids inte kolla så noga). Ja det är en glädje att höra henne läsa de där böckerna!

Själv har jag råkat in i en period av svår litterär uttråkning. Inga böcker jag ser verkar lockande. De jag ändå ger mig på förmår inte hålla mitt intresse vid liv särskilt länge. Jag läser recensioner och känner igen alla tecken på att detta är böcker jag normalt skulle ha slukat, men vämjs just nu vid tanken på att börja på dem. Varenda bok jag börjat på ligger halvläst och surar. Till och med en Cormac McCarthy! fatta! För att hitta nånting, vad som helst, som kan få mig att vilja sträckläsa springer jag på bibblan och lånar nästan maniskt. Samma sak där: jag läser blurbarna på omslaget och avskräcks så intensivt av vissa nyckelord (som hjärtevärmande och gripande) som om böckerna hade bränts. Jag läser sammanfattningarna och känner att inte en enda handling eller intrig känns angelägen: antingen är det för tungt och pretto eller för lättköpt och effektsökande. Jag läste visserligen ut Eva-Marie Liffners Augustnominerade* Lacrimosa och kunde ju konstatera att det var ett riktigt kraftprov, en utmärkt genomförd gammeldagsprosa (nästan ingen som försöker sig på det lyckas, men Liffner talar som hade hon själv levat på Almqvists tid), en intrig lika sinnlig som sinnrik – men ändå smakade den pappersmassa i munnen på mig. Det är hemskt! Och Hundraåringen som gick ut genom fönstret och försvann har jag också tappat intresset för. Jag ser ju att denna moderna pikaresk är fyndigt skriven, att storyn är spännande och att det finns genuint roliga formuleringar i den. Men efter en tredjedel känns det inte kul längre, bara tjatigt, och jag struntar i hur det går för hundraåringen. Så kan man ju inte ha det!

En bok har jag i alla fall fått fatt i som drog mig med i rasande fart genom sidorna: Hängivelsen av Elisabeth Hjorth. Ur den alldeles vanliga Cecilias ögon får man vissa ledtrådar till det man alltid undrat: hur i himmelska fridens fröjd kan folk dras till sekter? Det handlar inte om Knutby (som nämns av en av sektens ledargestalter: "Men jag känner dem sedan tidigare, och jag har alltid tyckt att de varit fel ute. Att göra en vanlig kvinna till avgud på det sättet. Äckligt.") men i mina ögon verkar det kunna gå på ett ut: samma fullkomligt känslokalla självförhärligande som kräver att alla andra utplånar sig själva för att kunna göra de offer som påbjuds. Allt i Guds namn, givetvis. (Och rent parentetiskt tänkte jag hela tiden på detdär som Carola sa när det begav sig, om ni minns: Gud vill att jag ska ha en fin bil! Precis samma resonemang använder bokens sektledare.)

På en prosa som dirrar fjärilslikt mellan tankar, stämningar och sinnesrörelser visar Hjorth hur Cecilia söker sig till gemenskapen kring de starka och karismatiska. Det måste vara en svår balansgång att skildra ett ämne som saknar gråtoner (jag menar: antingen är man med i sekten eller också fördömer man den helt) men Hjorth gör det inkännande, framställer aldrig Cecilia som knasboll eller svag och viljelös. Förloppet känns om inte normalt så fullt begripligt, ja följdriktigt. Och! fängslande från första sidan till sista.

Så det finns kanske hopp för en läsblasé bloggare ändå. Och förresten är det inte bara läsningen jag är less på. Teveserier film mina fotoalbum raggsocksstickning ja till och med bloggande känns långrandigt och … pressande. Pretraumatisk stress föreslår Karin Englund i föregående kommentatorsbås, och det är bergis en bidragande orsak. Några tummar som behöver rullas har jag i alla fall inte.

*Fast det visste jag inte när jag lånade den: jag valde den för att jag tycker Liffner är bra. Och trots min läsleda är jag ännu mer imponerad av henne nu. Men fortfarande är debuten Camera den av hennes romaner jag tycker mest om.