we'll crash in a hut

Åkte och grillade med en hoper ongar i dagens oväntat sorglösa decembersol. Här omkring finns flera jaktlag som håller med grillkojor som allmänheten gärna får använda. Standarden varierar från enkel – eldstad och ved – till rena lyxen, nämligen i det formliga grillpalats vi valde idag. Det var långtifrån första besöket, men medan jag stod där och väntade på att eld skulle förbytas i glöd stod jag och studerade anläggningen. Jo, man kan gott kalla den så. Förutom grillkojan finns vedbod, soptunna, utedass och utegrillplats med stor ringbänk kring. Utedasset är ombonat och saknar givetvis inte värmande frigolitskiva. Soptunnan är dold bakom en prydlig skärm. Och själva kojan tycks bara få alltfler finesser för var gång man kommer. Det finns sittunderlag i ett väggskåp. Långa grillpinnar saknas självfallet inte; ej heller stekspade. Fotogenlyktor hänger på rådjurshorn (krokmodellen par préférence), liksom en gästbok fylld av ros och tack. Handyxa och slidkniv. Tändvätska. Tre plexiglasade fönster (istället för den sedvanliga lösningen med väggar som inte går ända upp till taket). Blomlåda –med blommor eller annat dekorativt i! Tavlor på väggarna, både drivna teckningar och fantastiska foton (en av medlemmarna i det här jaktlaget är en makalöst skicklig amatörfotograf), ett kollage av bilder från när grillplatsen byggdes.

Och bäst jag stod där och beundrade den senaste inredningsdetaljen, en väggfast skärbräda, slog det mig: det här är precis vad barnen håller på med när de leker i lekstugor eller bygger kojor. De ordnar så bekvämt och praktiskt för sig som de bara kan, och det de här gubbarna håller på med är precis samma sak, bara det att de har större färdigheter att bygga "riktiga" hus och obegränsat med pengar till redskap och material. Allihop har redan villa och bil och i många fall sommarstuga och båt också, men inget tycks ta kål på människans längtan efter att skapa nånting primitivt med sina bara händer, nånting provisoriskt, nånting som bevisar för henne att hon kan överleva i vilken nödsituation som helst.

Tanken var lite rörande. Västerlandets värfärdsgubbs lämnar tresitssoffan och 40-tummaren för att hänga med gänget i kojan, spika upp en uppstoppad hackspett och ett hjorthuvud i plast utanför dörren till sin egenbyggda mansgrotta. Nej, jag raljerar inte: jag känner igen den där envetna driften så väl, har inget vidare pli på min (den målar upp galna fantasier om alla möjliga platser den ser, ödehus övergivna fabriker gamla bykstugor skrevor mellan flyttblock, börjar hoppa jämfota av iver och vill genast flytta in och börja möblera, enkelt först såklart men efterhand alltmer ombonat

och när jag påminner den om hur ombonat vårt befintliga hus redan är blir den alltid lika besviken, skriker att varför måste jag jämt vingklippa dess kreativitet och sätter sig i en vrå och surar. Till nästa gång den får syn på nåt förfallet ruckel den genast blir sugen på att bosätta sig i, åtminstone ibland).

Fast till skillnad från gubbarna i jaktlaget kan jag inte döda min egen mat, utan måste ha med mig hamburgare och korv från affärn för att klara överlevnaden på riktigt ett par timmar.