de finns de som värre e

Snuten tätatät.

Vid förmiddagsfikat fick jag syn på nånting i krukan med tätatäter.* Tittade igen, sträckte ut ett finger som var försiktigt och berett på att fuktas. Kände mindre varligt när droppen inte brast och fastnade vid handhuden:

"Mäh! Det har jag aldrig sett förut – kolla, nektar i tätatäten!"

Maken såg efter, sträckte sig fram även han. Petade hårdhänt, närgånget.

"Men du, vad gör du?"

Pillade fram en klar plastpärla i form av en bullig stjärna ur den lilla liljans trumpet, det var vad han gjorde. Och jag, jag fick ett av de där skrattanfallen som försätter mig i vanmakt.

"En ärta i näsan! Den hade fått en ärta i näsan!"

Jodå, visst händer det att barna blir källa till stor och ogrumlad glädje, det gör det absolut.

Min hallonflicka. Fast det var inte hon som hade pillat in ärtan
i näsan på blomman.

* Jag är medveten om att stavningen av dessa minipåskliljor för att anses korrekt borde se annorlunda ut, men eftersom den svenskassimilerade formen är så behändigt böjlig väljer jag den.