because all the while
Med glimt av skilda slag i ögat tillägnar jag Maken dagens postning:
Det var ett utmärkt gräl, hör du. Grundligt var det, men mer i tid än intensitet. Du vet att jag är så glad över att vi kan gräla om skitsaker numera – vi har egentligen aldrig kunnat det förut. Jag har trott att vi kunde det InnanFöre, men nu när jag tänker tillbaka och minns känslan vet jag att det inte stämmer. Att kunna gräla vettigt är en grundläggande förutsättning för att ett förhållande ska vara. Och vara bra.
Grälet den här gången handlade förvisso inte om nån skitsak – men nu märker jag ju att vi också kan allvarsgräla dynamiskt. Inte för att vi grälar ofta nu längre. Det är ju inget självändamål. Men när det väl händer måste det vara mödan värt.
Innan jag träffade dig var jag – det drar jag mig inte för att säga – rent grälsjuk. Det berodde på att jag grälade fel, eller av fel anledningar. Grälar man dåligt leder grälet ingenvart; då måste man göra om och göra om och göra om, och ändå kommer man aldrig till dörren. Nu har vi lärt varann att gräla rätt och det tillhör också de saker som stärker samhörigheten. Är inte det underligt ändå? Att man älskar varann mer om man får se varandras fula sidor. Att man håller ihop bättre om man behärskar konsten att gräla.
En storartad dag har det varit idag med, kanske rentav tack vare det utdragna grälets final som inledde morronen. Nu firar vi, tycker jag. Är du med?
<< Home