I fell in love with a beautiful highway

Andligheten är människans djupa behov av att uppleva att hon är en del av en helhet, att hon hör ihop med någonting som är större än hon själv. Den innebär också att man känner samhörighet med denna helhet och att denna samhörighet leder en. Den innebär att man har en djup och total insikt om sin egen svaghet och att man på basen av denna insikt kan och vill behöva den kraft som ligger utanför jaget. Vilken benämning man ger denna kraft saknar betydelse.

Ur Flodhästen i vardagsrummet
av Tommy Hellsten

Tidigare i år läste jag ut Jenny Diskis tunna men dallrande täta Rainforest och har sen dess förgäves försökt recensera den här, eller åtminstone berätta om den. Den här postningen är en spoiler, men jag anser att det inte gör nåt eftersom a) de flesta av mina k. läsare lär inte läsa den här boken ändå och b) man kan läsa Rainforest med nästan lika stor behållning trots att man vet vad som händer i den (att läsa Miss Gillettes recesion är inte att läsa Jenny Diski).

Efter tidigare yrselframkallande upplevelser av Diski läste jag början av denna bok med viss … besvikelse. Den kändes så okarakteristiskt omärkvärdig, lite snörpig nästan (fullt logiskt, konstaterar jag i efterhand). Fast så värst många sidor dröjde det inte innan Diski släppte upp kopplingen och farkosten sögs iväg av sina egna dunkla underströmmar. Jag blev tvungen att klamra mig fast vid relingen för att inte ramla i den sjudande djungelfloden och dras ner i djupet. Som Mo, huvudpersonen i Rainforest. Hon är städerska. Nu. Tidigare var hon antropolog: då som nu med ett tvingande behov av att etikettera, sortera, beskriva och på så vis betvinga tillvaron, göra sig till dess herre. Så som människan är skapelsens herre, och etiketterare och beskrivare av alla andra arter på jorden!

Eller?

Jo!

Första gången det hettar till i boken är när människans plats i ekosystemet jordklotet diskuteras. Mos benhårt fastslagna åskådning möter en inställning som hävdar att människan är en art bland arter, ett djur bland andra djur och varken viktigare eller obetydligare än andra. De sätt på vilka människan åstadkommer andra arters och individers död och utrotning uppfattas inte av arterna eller individerna i fråga som värre eller ondare än andra sätt att dö, eftersom människan ingår i den stora balansen och bara följer sina överlevnadsdrifter.

Blotta tanken på att det skulle kunna förhålla sig så gör Mo rasande. Det gör henne också djupt förvirrad att mannen som håller sig med den livsåskådningen väcker hennes egna noga kontrollerade drifter. Hon avvisar såväl honom som hans teorier. Hon far till regnskogen för att forska på den. Hon delar in den i ett rutnät och protokollför minutiöst allt som sker i varje enskild ruta, detta för att få fram en representativ bild av regnskogen och dess liv. Men hon observerar bara, deltar inte. Hon bortser från det faktum att också hon deltar i processerna, livet, i regnskogen. Det är så otänkbart för henne att det inte ens faller henne in att även hon påverkar allt som sker där.

Och en dag kommer mannen med den vedervärdiga livsåskådningen paddlande, beser Mos rutnät, flikar in några ödesdigra frågor om hennes forskningsmetod (tänk om du placerat ut rutorna på fel ställe? tänk på att det går bort lite, lite grann yta där de supertunna nylontrådarna löper!) och visar henne att drifterna, att livet självt, inte går att etikettera och rationalisera.

Sen lämnar han henne, lika oberörd som en människa fäller ett tusenårigt träd i en regnskog; lika oberörd som trädet som blir fällt. Och det system som Mo noga byggt upp åt sig för att orka leva detta jordelivet blir genomskinligt, och Mo orkar inte leva mer.

Att hon ändå hittar ett sätt att överleva är en styrkedemonstration som går utanpå det mesta jag sett. Driften att leva är ju också hos henne starkare än allting annat. Och hon vet själv under vilka betingelser som hon klarar av att överleva (om än inte riktigt leva): alltså skapar hon sig just den ekonisch där hon kan existera. Är det tragiskt? Utifrån ser det så ut. För Mo? Hon vill ju ha det exakt så. Hon skär sorgfälligt bort allt som hotar balansen i hennes tillvaro. Ironiskt nog – fast så skulle hon nog inte se det själv – har hon själv blivit till en av de tallösa, stumma individerna i den stora regnskogen: en som inte uttrycker känslor, vars tillvaro mer är existens än liv men som ändå fyller sin specifika funktion i ekosystemet (i hennes fall att städa hemma hos noga utvalda människor med mycket renodlad inredningssmak). Därigenom blir hon – i mina ögon – till slut nånting mer än bara en människa: genom att ta avstånd från regnskogens okontrollerade drifter blir hon istället på sätt och vis en betydligt mer organisk varelse, mera ett med helheten än tidigare. Hon upphöjs till det hon kämpat så metodiskt mot att reduceras till.

Anlägger man ett människoperspektiv på berättelsen kan det vara svårt att se Mos självvalda tillvaro som annat än djupt deprimerande. Hennes uppväxt i ett normalt men känsloskruvat hem har skapat ett kroniskt trauma som Mo, förmodligen med nån typ av diagnostiserbar emotionell störning, inte klarar att förhålla sig till enbart med hjälp av kännedom om att mänskor till syvende och sist är mänskor och inte alltid beter sig rationellt. Hon lär sig att fackindela sina känslor och tukta sina reaktioner: att förhålla sig till sig själv som forskaren till ett studieobjekt. Självfallet blir de mellanmänskliga relationerna i hennes liv inte alldeles sunda.

Om jag hade varit Mo skulle jag ha sagt att det bara är att välja, att man får bestämma sig för hur man ska se den här boken. Men eftersom livet levs av alla samtidigt och på alla plan kan man se den på flera sätt samtidigt. Och ingen läsning är mindre sann än nån annan.