2010-11-26

what my guitar wants to say

Kändisar jag kände igen idag: Håkan Hagegård, Marc Broos, Torgny Karnstedt och så min kompis* Kalotten Berg förstås. Hur många kändisar jag inte kände igen törs jag inte gissa, men de torde gå att ange med ett tvåsiffrigt tal.

Nånstans vet man förstås om det vid det här laget, men när man ser med egna ögon hur många småförlag och hur många författare det finns som man aldrig hört talas om – bara i regionen! – blir man uppfylld av hopp om mänskligheten och dess oförtröttliga drivkraft samtidigt som man blir alldeles deppig för att alla dessa mänskor med alla sina enastående talanger för evigt förblir okändisar utanför den trängsta närkretsen. Men som ett stickspår till föregående anteckning kan jag konstatera att jag inte längre känner mig förbunden att köpa nånting av precis alla okända talanger efter att ha bytt några ord med dem – eller kanske bara ha bläddrat lite i nån av de obekanta böckerna. Numera ska det rätt mycket till för att jag ska sympatihandla. Och idag hade jag inte ens några kontanter: jag tiggde till mig en femma av Maken, som också han fått ebb i plånboken, för att köpa en STF-skrift om Göteborg från 1931. Den lilla volymen innehåller en helt intakt karta också. Fem bupp! Oerhört. (Men om jag hade haft pengar på mig skulle jag ha stödköpt den här boken, som verkligen var jättefin. Nå, det är väl inte kört än.)

Efteråt gratulerade vi oss själva och varann till att nästan inte ha handlat nånting.
"Och inte en enda punktskriftsbok!" sa Maken belåtet.
"Punktskrift är för flummare", sa jag.
"Ja – braille!"
"Precis. Det räcker nog med att kunna säga jävla kaninjävel på teckenspråk."

*Eftersom Kalotten Berg är kompis med alla som han nånsin talat med. Det är säkert: han verkar minnas precis allt. Väldigt sympatiskt.