varor, trossar och rep

Och rätt vad det är finns ingen hejd på allt som vill ut och lufta sig här. Små saker har slagit sig samman och dunkat pluggen ur en tunna. Små känslor, aningar och förnimmelser har grupperat sig så att mönster och motiv framträtt, ungefär som en vid flagguppvisning under ett nordkoreanskt festspel.

Pjäxorna är antika; jag köpte dem nyss på prylbytardag.

Morronens första glädje var att få fram Julflickans skidutrustning så att hon kunde skida till skolan som hon så gärna ville. Nästa glädje var att ha tid att låta Lillis tramsa runt hemma i sin egen takt före dagis. Det blev bil idag eftersom jag skulle direkt in till DPC sen: hade för många ärenden för att hinna med alla under Julflickans rytmiklektion i eftermiddag; bestämde att ge mig tid idag. Klokt tänkt, för på järnhandeln tog det just tid. Utan att jag hoppade av otålighet en enda gång. Jag var så lugn att jag stålsatte mig och gick och bokade tolvtusenmilaservice (nåt man gärna glömmer, eller intalar sig att man inte hinner). I köpladan beställde jag halvtannat kilogram rimmad svintunga och träffade en hojbekant med en nyadopterad jättefin son, och när jag trädde ut därifrån med mina specerier rådde strålande februariväder, komplett med dagsmeja och allt. Och si, där kom Kapellmästaren likt ett kärleksbarn till tomten och Shiva med allt hår och alla armar vajande och vinkande och omkransade mig med lite av sitt solsken också. Jag trädde på mig skidglasögonen och kryssade genom de moddiga gatorna som förlänade DPC ett klädsamt drag av alpby, men utan mardrömsbranta gränder. Och har man sett – om inte körkortsfotot blev lyckat också! det har väl aldrig tillförne hänt! Kanske för att jag fickparkerade så proffsigt?

Så här snyggt är det idag, fast bilden är
från i vintras.

Sen skulle jag egentligen köpa raggsocksgarn och tanka men var för hungrig vid det laget; jag hinner det lagom i eftermiddag medan Julflickan gör sitt. Att slippa jäkta fick emellertid ett antal fjäll att falla från mina ögon. Jag har nosat på andra variationer av det temat tidigare, men den här insikten var närmast fysisk: ett av de mest frustrerande momenten i tillvaron, och då kanske allra tydligast med barnen, är omställningen mellan olika tempon. Det kände jag plötsligt i hela kroppen. Såhär: jag har aldrig haft svårt att hålla ett högt tempo och få in så mycket som möjligt i schemat. Däremot var det fruktansvärt svårt att sänka det till småbarnens nivå. Det tog mig flera år att begripa vad som kändes så fruktansvärt jobbigt och ytterligare några att hitta ett sätt att byta taktart, ja till och med trivas med den lägre farten. Det som skaver nu är omöjligheten i att kombinera de båda lägena. Jag kan utföra tempoväxlingarna, men riktigt bra blir det inte om det måste ske ofta. Och riktigt dåligt blir det om jag måste försöka förena båda, till exempel genom att ha med ett eller flera barn samtidigt som jag uträttar ärenden.

Med våra jobb är det lyckligtvis sällan som vi måste utsätta oss själva och barna för sånt. Förmodligen skulle vi ha hittat strategier för att klara av tillvaron också med vanliga jobb* – man gör ju det – men jag är glad att vi slipper. Själv lärde jag mig redan i förskoleåldern att gå i rasande fart. Varje morgon hade morsan och jag vansinnigt brått till bilen som stod i p-huset i andra änden av studentbostadsområdet. Vi gick genom nästan hela jätteområdet på den asfalterade inomhusvägen och morsan höll den vuxentakt som var nödvändig för att hon inte skulle komma försent. För mig var det bara att hänga med. De mänskor jag mött som går om mig, eller som ens kan hänga med om jag går snabbt, kan räknas på ena fotens stortå**. Jag lider visserligen inte av att kunna powergå, men jag är glad att mina döttrar inte kan det redan nu. Att de inte är tvungna att lära sig det.

Igår hade Julflickan "gör nytt av gammalt" på
schemat. Hon tryckte ett kinesiskt piktogram
för "glad" på en tunika och …

… broderade pyttesmå pärlor runt halsen. Det blev ursnyggt
och ser proffsigt ut. Har jag inga gamla tröjor som jag kan
pärlbrodera?

*Vad nu det är nu för tiden: alltfler är ju egenföretagare och alltfler, även folk utan egna företag, jobbar hemifrån.
**Eftersom det är en stortå får det plats fler än en. Men inte många fler.