more each day now
Kommentaren väckte flera olika reaktioner hos mig (alla naturligtvis väl dolda): jag kände mig smickrad över att vederbörande, som jag uppfattade som smart och rolig och såg upp litegrann till, hade gjort sig besväret att undersöka mitt bokbestånd. Vidare blev jag förtjust över att inte ha gått att sortera in i ett visst fack. Slutligen häpnade jag över att personen – som jag alltså uppfattade som skärpt – var omogen nog att nämna att han försökte pussla personlighet med ledning av bokhyllan: det där är väl lektion 1A i alla ungdomars prettoskola, och vi var vid tillfället i tjugoårsåldern bägge två. (Men på det hela taget tippade inte vågskålen över åt fel håll. Han och hans ännu intellektuellare polare lärde mig spela canasta och röka Camel.)
Liknelser med saker som speglar andra saker är ju populära (ögonen påstås vara själens spegel, naglarna kroppens, håret grovtarmens och allt vad det nu är), och att ens bibliotek speglar ens personlighet är en klyscha så nött att den fransat upp sig i bägge ändar och därtill är trådsliten på mitten. Men det intressanta med just den spegeln är att den till skillnad från ögonens glans, naglarnas tjocklek och hårets lyster går att manipulera in i minsta detalj. Inte speglar bokhyllan nån personlighet! nej, den visar vem bokhållaren är i andanom. Räck upp handen den som inte (förr och/eller fortfarande) köpt böcker med baktanken att impa på folk som granskar ens bokbestånd!

Så det där korset jag släpat med mig sen tonåren, det får jag nog vackert dra vidare även om jag snidar lite här och där på det. (Det är förresten i bok. Vad annars?)
<< Home