I know them all pretty well

Hotelldröm inatt, sällsynt nog fannisk. De flesta av mina k. läsare kan med fördel hoppa över den här bloggposten, men jag måste ha drömmen på pränt; den var så udda och innehöll så många intressanta element.

En con av nåt slag, alla deltagare är inhysta i ett fräscht korridorkomplex som mer liknar ett hotell än studentbostäder: stort och rymligt, öppna gemensamhetsytor, atrium och hela baletten. Allmänt häng och gruppsnack mellan programpunkter, några sitter på golvet, några i en soffa. En Fanomenetfan, Herpepsi, har med sig en mycket liten bok, fyra gånger tre tum kanske, i militärgrönt klotband med svart text. Den är gjord av en megakänd gammal amerikansk BNF och det syns på nötningen att den varit med sen förtitalet eller så. En riktig dyrgrip i fanniska kretsar, således. Nu halar Herpepsi fram den och uppmanar oss alla att skriva i den – inlagan visar sig nämligen vara en smallinjerad anteckningsbok. Jag slår upp boken och hittar bland de första signaturerna en rimmad vers skriven i blyerts med min egen omisskännliga handstil (blockbokstäver). Av anteckningen framgår att Maken och jag har investerat femtusen kronor i boken, ungefär som obligationer.

När Herpepsi tar fram boken har jag mig veterligt aldrig sett den förr, men när jag läser det jag själv skrivit händer det sällsamma att tillfället då jag skrev i den, på en annan con flera år tidigare, fem–sex–sju kanske, framträder och lägger sig som en transparang över häret och nuet. Jag ser Maken och mig gå bort mot rummet vi hade bott i den gången, det är ingen syn jag har utan det är nåt som sker samtidigt som jag sitter här på golvet i atriet, och det slår mig hur korta och stabbiga ben jag har jämfört med hur jag tror mig själv se ut bakifrån i jeans. Jag studerar mig själv för att se om det går att finna nånting tilltalande eller attraktivt hos gestalten men har, om jag är ärlig mot mig själv, svårt att göra det. Jag ser också att jag linkade, och kommer tydligt ihåg att jag hade stukat foten. Jag minns också hur hett det hade varit i rummet: solen hade legat rakt på jättefönstret i det lilla studentrummet. Änglamark som följt oss till rummet hade ryggat tillbaka när värmen vällde ut genom den öppnade dörren och uppmanat oss att öppna fönstret, men jag hade sagt att just precis nu var det faktiskt skönt, nu när jag hade ont i foten (jag sover annars helst för öppet fönster, även på vintern).

Bredvid mig i häret och nuet säger Herpepsi med sin belevade brittiska underdriftsstil att det vore ju trevligt att nånsin få se alla de där pengarna – det var ju många som hade investerat i hans bok – på sitt konto, och jag spärrar upp ögonen: Va! Menar du att du inte har fått dem! Han säger att de säkert finns nånstans på banken men att man bara inte har redovisat dem för honom; han ska ta itu med den saken snarast. Och med alla pengarna skulle man kanske kunna arrangera en con – upplagd som en måltid, med "förrätten" i en stad, "huvudrätten" i en annan och så vidare. Jag toktänder på idén och vi börjar ivrigt diskutera vilka orter som kan vara aktuella: Uppsala såklart, kanske Göteborg, möjligen Västerås; fast vid det här laget har min blick sugits in i Herpepsis och fastnat där, munnarna liksom går av sig själva, egentligen vill vi bara sluka varann (vilket bland alla häpnadsväckande inslag i den här drömmen förvånar även mitt drömjag, för jag har aldrig varit det minsta tänd på Herpepsi, hur trevlig han än är). Ur furusoffan mittemot slänger Änglamark åt mig en skämtsam kommentar: Kan du aldrig bara slöspåna om nåt, måste du alltid kasta dig direkt in i skedet där man hårdplanerar och käbblar om organisering och logistik? och jag känner mig träffad och lite road av att han har sett den egenskapen hos mig, och jag svarar karaktärskonsekvent Ja, det måste jag! Man måste ju planera ordentligt! men nu är hjärnan helt upptagen av hur jag ska kunna komma i enrum med Herpepsi

och hur det hela kunde ha slutat om inte väckarmobilen ringt vet man aldrig; däremot vet jag var blicksuget och suktet kommer ifrån för det fanns med i filmen Maken och jag såg igår innan vi gick och la oss (The Kids Are All Right, den var bra, se den). Troligen kommer de stabbiga benen därifrån också. Men även om det kan vara kul att leta pusselbitar på det sättet är ju det intressanta hur mitt sovande jag har fogat samman dem. Den här drömmen lär dröja sig kvar ett bra tag. (Typ för evigt, i cyberrymden.)