say after me

De k. läsare som orkade igenom hela gårdagens post härstädes tänkte kanske värst vilken räkmackevardag en översättare har, då – ledigt när det passar, inte många strån i kors. Så är det förstås inte för det mesta: mitt höstlov föregicks av en stresstopp som sträckte sig långt över det vanliga, med både ett jättebesvärligt spel och en jättebesvärlig bok som skulle in vid november månads ingång*. Jag drömde frustrerade mardrömmar om prylar jag inte förmådde hitta eller få med mig när jag forslades runt mellan platser jag inte kände igen och letade efter mänskor som gång på gång försvann, hur noga jag än planerade och hur många kol jag än la på.

I det skönlitterära kollegiet finns en stående ironi** som går ut på att vi översättare springer på vernissager dagarna i ända. Det är förstås ett skämt, fast vi är nog många som unnar oss en dag att andas på precis efter deadline. Jag gör det inte alltid: många gånger ligger ett jättebrådskande och/eller lockande projekt och väntar, och jag har lärt mig att åtminstone påbörja den nya översättningen snabbt. Annars tenderar den att på nåt märkligt sätt bli till en växande tröskel medan jag själv tar smutt efter smutt av krympmedlet i Drick mig!-flaskan. Så idag har jag satt igång med en ganska utmanande debutroman***; det känns bra.

Som illustration till dagens postning vill jag att mina k. läsare ägnar fyra minuter åt den här mycket finurligt gjorda norska filmen. Läs och lyssna på innehållet noga (norskan är tydlig och klar) och håll ut – efter två minuter kommer en vändpunkt som gör det hela värt tiden.

*Givetvis blev det efterbördsjobb även en bit in på höstlovet – vad trodde ni.
**föranlett av ett urbota dumt yttrande ur förläggarmun för några år sen.
***Och efter den väntar en rent gastkramande roman som är skriven ur en Alzheimersjuk persons perspektiv. Kan knappt bärga mig – kanske parallellöversätter.