Styx

... fick jag anledning att tralla på till frukosten (dagens andra, med maken vaken, fyra timmar efter första frukost som jag och treåringen intog innan det ännu ljusnat ute): Never, never, never say never, ne dis jamais jamais! Visserligen inte apropå bloggande, och jag har faktiskt aldrig sagt aldrig heller (fast nu har jag ju det, men med positiv innebörd och då gills det väl inte riktigt?). Inte har jag däremot sagt. Jag ska inte ha bilder här. Jag ska inte ha länkar. Jag ska inte hålla på och dutta med den här byrålådan till blogg, inte förrän barna är stora och jag har tid. Men man är väl inte mänska om man inte bryter mot sina principer ibland.

Det var inte svårt. Så här gick det till:
Maken satt och vände fundersamt en av treåringens dockor i handen. "Snacka om hårborttagning", sa han. "Alltså det där som Översättarhelena bloggade om häromdan. Har du sett den här?"

Jo, det hade jag gjort. Det är bra längesen treåringen (varför ska man förresten alltid skriva så i sina bloggar -- maken, treåringen, femtonåringen och inte Birger, Peggy, Siouxzannah?) lärde sig hantera en sax, men detta att frisera medelst saxen är en relativt ny idé. Efter learning by doing med sig själv som objekt har hon övergått till de viktiga kunderna: den labradorstora Lisebergsvunna mjukiselefantens svans, älsklingsnallens päls (fast där ryckte både fadern och modern till treåringen [de är alltså samma personer som maken och hans maka] ut till det arma gosedjurets räddning) och så dockorna. Den här lilla näpna saken blev som på bilden till höger, utan vare sig laser, epileringsmaskin, ladyshave, grönt klet eller bedövning.

Återstår att se om maken och makan ska tala om för treåringen att frisöryrket kräver glatt prat (och inte att vifta med saxen och säga att man snart blir arg) och en godmodig inställning till allt vad konkurrens heter. Antagligen inte. På onsdag ska hon göra studiebesök hos ett proffs och få luggen klippt. Av ett proffs.