På vischan får vars och ens unika egenheter rum

"Men vad gör han? Ska han vända?"
"Nej, han ska ut. Nej nu kör han in igen."
"Han kanske vill stå precis exakt på en viss fläck."
"Har han en plog på bilen? … nej …"
Bilen, en silverfärgad Volvo S70, stannade nu och stod med motorn på tomgång för att släppa förbi oss. På väg förbi framkastade maken sin teori:
"Han kör säkert fram och tillbaka tills han har plattat till hela uppfarten."
"Javisst, ha ha", skrattfnös jag. Men så fort vi hade passerat fortsatte föraren att backa och köra fram, backa och köra fram.

Det var igår. Under natten föll sen ytterligare ett par centimeter snö, och när vi kom förbi samma villa vid ungefär samma tid på eftermiddagen idag satt samma karl och körde av och an på samma garageuppfart igen. Den här gången hade han uppenbarligen hållit på längre, för hela den fyra meter breda uppfarten var tillplattad av däckspår kant i kant. Den korta backen ner till garaget i källarplanet var även den gjord på detta sätt. Just när vi gått förbi försvann bilen ner i garaget och motorn tystnade.

Ja, gott folk, vad ska man säga? Jag vet verkligen inte. Jag vet bara att ett låtcitat alltid säger mer än tusen ord:

Jag skulle bra gärna vilja veta vad som har hänt med min mor och far
Jag skulle bra gärna vilja veta varför vårt hus inte fick stå kvar
Kan någon människa ge ett svar?
Dom sa att huset stod mitt i vägen, stod mitt i vägen för en soldat
Det blev en omväg på några meter, istället slängde han en granat
Hur kan en människa bli så lat?