Äggulegrönt, således

Några äggulegula byxor stod inte att finna i den större staden. Däremot många plagg i lika starkt blått, rött och grönt som jag ville ha gula byxor i, om ni fattar hur jag menar.

För mig är det åttiotal, dessa knalliga färger. Man skulle matcha signalrött med kornblått och illgrönt, eller snarare skulle man ha mycket vitt med dessa accentfärger – klädde sig i en och samma färg från topp till tå var det bara tyskarna som gjorde (jag läste ibland Bravo, som fascinerade mest för sina tyska översättningar av engelska poptexter: tyskar begrep tydligen inte engelska. Jag har sen dess aldrig kunnat låta bli att benämna Tears for Fears "Tränen statt Angst" inom mig: det är ju så makalöst … oklatschigt. Och fel.).

Nu är det såklart många år sen jag gjorde mig av med mina breda lackbälten, identiska med såna jag såg att man kan köpa igen för dyra pengar. Märk väl att jag inte beklagar förlusten av de där bältena. Jag skulle inte ha tagit på mig dem idag även om jag hade haft dem kvar, och inte imorgon heller. Helt följdriktigt köper jag inga nya heller. Däremot kan det hända att det blir påhälsning i skobutikerna framöver: det är tveklöst åttiotal man ska ha på fötterna igen vilket faktiskt gör mig glad, för trots att det ofta är ganska fula skodon är det modeller jag vuxit upp med och älskar. Jag hade ett par vita Peter Panstövletter med skitsnygga sydda veck på fotens ovansida; dem var det inte mycket kvar av när jag till slut blev tvungen att slänga dem. Helst skulle jag förstås vilja ha exakt likadana. Däremot skulle jag inte vilja vara i den åldern igen, om nu nån får för sig det.

Du milde vad nostalgisk jag blir så fort jag tänker på kläder. (Och musik.) Apropå nostalgi: en gammal bekant kommenterade för ett tag sen att nostalgofrosseri är ett syskonfenomen till att kolla på dokusåpor. Det är ett sånt där påstående som låter som en klyftig sanning, men jag har inte fått nån vettig belysning av sambandet så jag vet inte riktigt om det stämmer. Om nån i den vördade läsekretsen har några teorier om det här vore jag intresserad av att få ta del av dem (de flesta av er brukar ju inte kommentera här, utan mejla istället, och det går förstås hur bra som helst det med).

Tänk vilka Lee-modeller det
fanns på den tiden

Jakten på de tokgula byxorna går alltså vidare. Crocker har faktiskt en modell som jag provade idag, men de var sydda så att ens figur genast förfulades och man liknade en blobbig tonåring med muskellösa ben och konvex midja, eller avsaknad av. (Jag som har trott att folk ser ut så, men många skaffar sig tydligen det utseendet med hjälp av skitfult skurna kläder.) Nåväl: de senaste veckorna har en gammal reklamsnutt malt i huvudet på mig som ett alltmer enträget mantra: det är gamle Clabbes (som då det begav sig inte alls var så särskilt gammal) hurtiga röst som rappar (fast det visste man ju inte då att det var det han gjorde): "Köp-vita-Lee-och-färga-själv – med DYLON!"

Kanske enda lösningen för min del?