Han lär inte ha stått vid spisen och fött barn samtidigt

För många år sen läste jag en intervju med en författare -- vars namn genast försvann i skuggan av följande oerhörda faktum som om Mårran hade satt sig på det-- som sa: "När jag stöter på ett ämne som intresserar mig sätter jag bara upp det längst ner på listan över böcker jag ska skriva." Jaha, men då kan det ju dröja ett tag innan du får skriva om det som fascinerar dig just nu? "Det gör inget -- jag har ju blivit fascinerad av alla ämnen som står på listan, så det är intressant vad jag än skriver om."

Det här kan man ju begrunda, hastigt eller länge & väl beroende på läggning. För mig går det runt när jag försöker föreställa mig en mänska som kan klämma ur sig en hel bok om varenda person och företeelse som verkar spännande. Det svindlar på flera plan: Tänk att gripas av en sån brinnande passion för så många saker! (Det gör ju i och för sig jag med, men det brukar bara resultera i en tids hobbyutövande som förr eller senare ebbar ut.) Tänk att anse att inget av det som redan avfattats om det som fångat ens intresse duger, utan att man själv är tvungen att skriva en egen bok med precis den infallsvinkel man önskar sig! Tänk att vara förmögen att författa alla dessa olika böcker om alla dessa disparata ämnen! Och: Tänk att äga all den tid som krävs för att göra det!

Själv är jag så abonnerad av vardagsbestyr, och av försöken att kombinera dessa med mitt yrkesutövande, att jag blir jätteglad när jag emellanåt lyckas fånga en förbivinglande tanke. Då skriver jag ner den på en av mina fullkomligt oklibbiga och inte alls självhäftande lappar (dock i tilltalande kulörer) i syfte att spinna nån liten tråd kring den senare. Sen. När barna är stora, som det ofta heter nu för tiden.
När barna är stora kommer de att undra hur det var när de var små. Hurdan var du egentligen då, mamma? Vad tänkte du? Vad tyckte du om? Då är det ju bra att ha bloggat om ditt och datt, eller varför inte pyttipanna, så att man kan redovisa det. Vare härmed sagt: mitt bloggande är en investering för framtiden, och jag hoppas banne mig att barna blir tacksamma för det!