Gula febern - den äggulegula

För nån vecka sen välsignade den stora klädkedjan mig med ännu en postorderkatalog, troligen i hopp om att jag skulle köpa nåt ur den. Och för en gångs skull var det faktiskt nära att jag gjorde det; för en gångs skull önskade jag att jag vore ung igen. Eller egentligen inte ung, utan närmast barn. Postorderföretaget erbjöd nämligen en hel rad gula plagg, med eller utan svarta prickar och i 170 cl som störst, som jag skulle göra nästan vad som helst för att kunna köpa. (Köpa kläderna kan jag förstås göra, hur många som helst. Vad jag menar – och det fattar nog ni med egentligen – är kunna bära dem (nej, inte i en kasse. Sluta genast upp med de där fånerierna. Ha på mig menar jag naturligtvis).)

Det händer inte ofta, men det har hänt: att jag känner att jag måste klä mig i gult. Inte harmlöst ljusgult eller murrigt senapsgult, nej bländande tokgult måste det vara, eller riktigt illande äggulegult. Ja gott folk, jag vill vandra omkring iförd kulören av det godaste jag vet: rå eller mycket löskokt äggula.

Hm. Låter ju snarlikt en havandeskapsgalenskap, men min lidelse för gult kongruerar inte med nån av mina graviditeter. Första gången jag greps av den var 1978 – trodde jag tills jag dubbelkollade med fotoalbumet och fann att det var 1981 som jag köpte (jag säger så för att markera att jag själv aktivt hade valt gulheten; fiolerna var det fortfarande min mamma som stod för så tidigt på åttiotalet) ett par fylligt gula manchesterbyxor. Jag minns att jag ibland hade en hudrosa flanellskjorta mönstrad med tecknade bananer till de här byxorna. Jag hade också ett långsmalt inköpslisteblock med Joe Banana på omslaget, så jag greps nog lite av bananmani där ett tag. De byxorna växte jag ur, fast först hade de antagligen legat och snyftat i min garderob så där övergivet som bara en före detta favorit kan medan jag själv följde ett plötsligt påkommet inre tvång att klämma in mig i för tajta jeans och överlag mer utmanande kläder. Vad jag nu trodde det fanns att mana ut från en lekamen påfallande lik en tvåtum fyra.

Nästa riktigt gula plagg jag ägde var en tröja i den kvalitet jag brukar kalla för plastpåse. Färgen låg mer åt överstrykningspennehållet, men den hade en häftig småvågig struktur och fin ringning och den var köpt på Camden Lock market tillsammans med ett par pepitarutiga brallor som verkligen måste ha varit förfärdigade av en plastkasse. Du milde vilken kroppsodörernas främjare de brallorna var! Men på håll var det en rätt snajdig ensemble.

Efter plasttröjan för ett dussintal år sen har jag bara köpt tre illgula klädesplagg: en munkjacka, en regnkappa och ett par joggingbyxor, alla åt min treåriga dotter. Men före den, och efter manchesteräggulorna, hade jag en period med mycket ljusgrått och ljusgult i min garderob. Det var kring 1983, när jag hade börjat lyssna på pop på allvar, sydde mycket kläder själv (eftersom jag inte hittade exakt såna jag ville ha i butikerna) och tyckte att den brittiska stilen med paintbrush, geometriska detaljer, midjekort och axelvaddar var nånting att kopiera (Om jag gillade Duran Duran? Hur kunde ni gissa det?).

Det modet gjorde att jag under ganska många år satte en ära i att inte äga ett enda par jeans; fast alla drar vi väl våra egna gränser, och strängt taget var det där inte riktigt sant. När jag var sexton och for till Norrköping på en veckolång kongress med nykterhetsrörelsen fick jag nämligen ett par jeans av en på orten bosatt yngling. Av nån anledning som förirrat sig in i minnets eviga natt (och den är inte stjärnklar den. Möjligen hade jag blött ner mig genom att vältra mig i daggvått gräs med nån annan yngling, men det faktum att jag glömt skälet tyder på att det var mindre intressant än så) fick jag låna dessa jeans, och jag förtjuste mig omedelbart i dem så till den grad att dess ägare på eget initiativ efterskänkte dem. Hur mallig var man inte över att stoltsera i brallor fådda av en mycket äldre kille! La man orden rätt kunde man få folk att tro att man hade … ja, att det hade hänt nåt. Hur som helst var benkläderna i fråga ett par jeans, men jag bestämde att de inte räknades som såna eftersom de var gula (ljusgula – vilken tur, för då gick de ju att kombinera med hela min hemdesignade ljusgrå och ljusgula garderob i posörpopstil).

De där byxorna begagnade jag sen tills de bokstavligt talat föll av min kropp i trasor. Och det skulle ju ha varit en fin knorr att här kunna säga att det var i jåns de gjorde det – tänk så elegant att kunna knyta ihop byxbenen med att återvända till att min längtan efter ett par gula byxor har väckts till liv igen så snart sorgeperioden var över; men nåt sånt kan jag inte sanningsenligt påstå, och rakryggat yppa sanningen är väl inte Karl-Bertil ensam om att vilja. Men till helgen ska jag fara till en stad större än vår och leta efter knallgula kläder, med eller utan prickar.