2010-05-02

going like Elsie

Hundra meter räcker tänkte jag när jag gav mig ut, det är mer än noll i alla fall, jag är nöjd med minsta lilla, jag lovar att vara nöjd med vad som helst över noll. Det var ändå nästan ett år sen jag sprang sist och under det året har jag mest vegeterat. Fysiskt har jag aldrig tillförne varit i så usel form. Men jag har låtit det ske: det var hög tid att skrota det måstet också, att spola mina idiotiska träningskrav. Före barna gick de väl an, men i den här tillvaron har mina prestationsönskningar enbart skapat frust och stress. När jag väl satte igång mig igen skulle det vara för att jag ville. Inte måste. Det var helt nödvändigt.

När jag stoppade tidtagaruret vid brevlådan igen visade det nära nog personbästa. Inte en enda gång hade jag stannat. Och det miraklet berodde på det halvhypnotiska tillstånd jag försatte mig i genom att från första metern försöka kläcka en luraramsa för augusti, vilket inte var det lättaste. Den hann inte bli riktigt klar på de sex och en halv kilometerna; jag filade till det sista under stretchingen sen.

Jag tror den handlar om självbedrägeri: mycket av det man gör här i livet kräver att man är skicklig på att bedra sig själv, att vilja tro att man är si eller så och att man trivs med ditten eller datten. Är man inte tillräckligt bra på det går det som i Vildanden: då vårdar man en livslögn. Då går man sönder själv om illusionen krackelerar. Då är livet bara en teaterpjäs.

Eller också är ramsan lika mycket nonsens som de tidigare: Jag lurar dig alltid, augusti, att lyss till den sträng som har brusti'.