plötsligt så vaknar begäret igen

Fem år och åtta månader tog det: avsevärt längre än beräknat, och med klenare resultat. Men en vacker dag känner man att man får nog, att allt det vackra man inom sig sett växa fram inte längre väger upp avigsidorna. Men jag är oerhört lättad och nöjd över att ha kunnat avsluta detta, och ett digrare resultat hade varit mer än vad hushållet förmått härbärgera. Igår gratulerade jag er, mina k. läsare, på födelsedan – nu är det er tur att gratulera mig:

jag har klippt ner väven.

På påsken när Julflickan var ett halvår fick jag låna vävstolen. Den
varpades med 20 meter svart varp. Eftersom jag aldrig hade vävt
förut har jag lärt mig allting med trial-and-error-metoden; det är
därför allt har tagit så bedrövligt lång tid.

Alla tjugo meterna är inte uppvävda; ungefär åtta återstår.
Men förutom den matta jag vävde på beställning åt goda
vänner finns tre långa och två små trasmattor kvar i huset
– och jag vet inte ens var de ska ligga, för trasmattor är inte min stil alls.

Det var bara det att jag ville väva själv: jag får ibland helt okväsbara
drifter som dikterar för mig att jag ska skapa grejer. Det har hänt mig
med broderi och foto och akvarell och textila applikationer och en
massa annat. Nu var det trasmattevävning. Och det var bara att foga sig.

Jag lär väva fler trasmattor i mitt liv, men nästa gång
riggar jag inte upp nån vävstol hemma. Då ska jag
ha mattans mönster klart för mig – för nu vet jag hur
jag ska tänka – och alla trasor färdiga, och så hyr jag
in mig på nån annans vävstol eller går nån kurs
eller så och väver snabbt det jag ska. Själva vävningen
tar nämligen inte lång tid: det är komponerandet och
iordningställandet av trasor (många river, en del
klipper; jag skär mina med textilskärare). Då vill jag
väva i gåsöga; det är snyggt.

Nu är jag fri att ta itu med det andra projektet som släpar efter med flera år: mina fotoalbum. Och det, k. läsare, är en baggis jämfört med att ha ett halvt rum ockuperat av en vävapparat i mammutformat.