that will bring us back to do

Ännu en orsak har lagts till de tusen sinom tusen att kalla Den pöschkans centralorten just så: ska det i en kommun med 25 000 invånare inte gå att köpa helt vanligt jämrans sammetsband? Det är ingen märkvärdig nyans jag begär heller, utan svart.

Men i DPC går inte detta. Ingen sybehörsbutiksinnehavare tycks heller kunna tänka sig möjligheten att ta hem varan. (Sen ojar man sig över att de boende inte handlar på hemmaplan. Jaa. Vad kan det bero på.)

Svart sammetsband måste jag ha för att kunna syssla med do redo. Det är i det här fallet inte fråga om skalövningar, utan om återbruk av gamla kläder. Begreppet var inte nytt för mig, men jag påmindes om det av senaste numret av tidskriften Camino. Det handlar om återbruk, återvinning och återhållsamhet (nej, jag vet, men att översätta reduce, reuse, recycle elegant låter sig inte göra sådär alldeles sömlöst) och är proppfullt med artiklar om folk som försöker vända konsumismen ryggen och värna om klimatet och resurserna. Mängder av roliga tips på hur man själv kan delta ges också. Å, vad mycket det finns! Jag vill också!

Meeen, invänder den k. läsaren kanske nu, Miss Gillette ääälskar väl konsumismen? Ja! Hon gör ju det. På sätt och vis gör hon det. Fast inte för dess egen skull. Och dessutom älskar hon nästan allting som är gammalt. Det gör henne alldeles from när saker som redan har en historia får komma till nybruk. Hon handlar med förtjusning på second hand, och slänga saker är hon nästan helt oförmögen till: hon vill att allt ska få göra nytta. (Av alla hennes miljarder ägodelar är det därför en mycket låg andel som bara är till prydnad; hon vill använda allt, inte ha finservis och porslinsdomherrar i ett vitrinskåp.)

Camino inspirerade mig att ta itu med ett projekt som länge legat på tankehyllan: en stickad tröja i en färg jag gillar men med en infernaliskt kliande polokrage. Kragen är nu bortklippt och tröjan uppklippt framtill så att den istället blivit en kort kofta. Som ska kantas med svart sammetsband. Vilket är alltså stört omöjligt att få fatt i på DPC.

Tills jag får tag på sammetsband passar jag på att be läsekretsen om förslag på hur jag ska rädda ett älskat plagg: lång-t-tröja/tunika/kort klänning, svart. Trikån, som är av blandkvalitet och lite stretchig, har brustit i en rad små små hål över skulderbladen (det ser nästan ut som om det gått en maska, fast med långa mellanrum mellan hålen). Jag får inte tag i en likadan, och den är så användbar. Hur skulle ni göra? Sy på ett annat ryggparti över det ursprungliga? Trolla bort hålen med utsmyckningar av nåt slag? Säg inte svart sammetsband bara, det vet jag inte om jag kan skratta åt riktigt än. Comedy is tragedy plus time, som Alan Alda bräker i Crimes and Misdemeanors, och ännu är jag ju mitt uppe i min sammetstragedi. Men jag lovar på heder och samvete* att berätta när do redoprojektet är klart och det är fritt fram att skämta om vilka sybehör som helst.

*Lotta på Bråkmakargatan säger förresten samvetsklänning om sin sammetsklänning, så där har vi ju ett sam(mets)band till.