nothing changes on new year's day

Ny dag, ny månad, nytt år, nytt decennium och nytt hundrade: detta är postning 501. Låt mig gratulera på födelsedan – åtminstone dem av mina k. läsare som har en häst nånstans i själens spilta. För den som inte begriper sambandet vill jag belysa med följande:


Det hände sig på den tiden då Miss Gillette fortfarande tittade på teve att hon såg en engelsk deckare. Som alla vet är britter tokiga i hästsport, inte minst galopp, och deckaren utspelade sig i ett stall (jodå, det var typ i juletid). Ett sto skulle till att föla, och när hon gjorde det lindade man visserligen inte fölet – ett gossebarn som skulle frälsa ägarna från alla deras pekuniära problem genom att omsider springa in storkovan – och lade det i en krubba, men bra nära. Orolig för stoets hälsotillstånd isolerade man modern långt före och efter nedkomsten, men när man gläntade på förlåten befanns det vara ett friskt och ovanligt stort hingstföl hon fött fram. På gården fanns en försupen gammal stalledräng, som vid ett tillfälle råkade undslippa sig att han tyckte det var konstigt att fölet döpts till New Year Lad när det logiskt borde ha fått heta Christmas Boy. Hoppsan – exit Staffan, tvärt, lönnligt och med mycket blodspillan. Och alla ba typ Que?

För somliga står nu motivet för mordet på det gamla fyllot genast klart, men för de flesta antagligen inte. Det man måste känna till för att knäcka nöten är att alla hästar fyller år den 1 januari, oavsett när de i själva verket är födda. Man måste också veta att galopphästar börjar tävla redan som tvååringar, vilket självfallet betyder att den häst som är född i december inte är mer än tretton månader när den "fyller" två. Har den nån som helst chans att springa in pengar när den tävlar mot andra tvååringar som är födda i januari? Nej. Alltså stängde man in det dräktiga stoet innan hon fölat, vilket hon gjorde vid jul, och visade upp henne och den lille hingsten först ett tag efter nyårsdagen, som man påstod var dan för hans födelse. Hade stalldrängen lyckats låta bli att fyllepladdra om det skulle han ha fått behålla livet, men nu gick det som det gick.

Så här Lerinskt kan det vara även i Byn.

Här har vi inte sett några nyfödda föl, vare sig idag eller i julas, så vi hyser gott hopp om att få leva en tid till. Fast jag fick en lite märklig déjà vu-upplevelse när Maken och jag var på väg hem efter vår midnattspromenad i den livligt fyrverkande Byn:

"Du – när vi gick här sist var det ett annat år."
"Ja."
"Och nu är det både nytt år och ny månad och nytt decennium till och med!"
"Ja?"
"Och ändå känns det precis som när vi gick här sist."
"Ja, skulle det inte det?"
"Det är precis som när man kom till plugget dan efter att ha blivit av med oskulden och tyckte att det borde synas på nåt sätt, att alla skulle märka det och bemöta en med en ny respekt, eller samförstånd i förekommande fall. Men det var ju ingen som gjorde."

Maken hummade obestämbart; han har tydligen inte lika höga förväntningar på omgivningens uppmärksamhet som jag. Men det här är ändå ett klart exempel på att det inte är sorteringsbara tidsetiketter som har den största betydelsen, utan att de stora och alldeles alldagliga händelserna utgör individens historiska milstolpar, och att varje mänska lever i sin egen takt, på sin egen tidslinje, och ibland löper någras spår parallellt och i nästan samma fart, som tunnelbanetåg mellan Gamla Stan och T-centralen, och då tittar man in i det andras vagnar en kort stund och ser livet som pågår där inne, men så snart det ena tåget dragit ifrån blir passagerarna i det bara bilder i ens minne och inte levande mer. De är på väg mot milstolpar som ingen annan har med att göra. Och själv har man oskulder att bli av med, barn att föda, dödar att dö. Och osynliga, abstrakta och komplett betydelselösa decenniestreck att träda över.