who's gonna tell you things

Ibland garvar jag åt den här skylten som sitter vid en av påfarterna till löp- och skidspåren här i Byn, fast skylten lär sitta där på förekommen anledning Du vet di körde där ju mä biler å crosshojer å allt di kunne komma på, bare för å se ifall dä gick Allt var inte bättre förr: det förekommer ingen buskörning i träningsspåren längre, så skylten får åldras i lugn och ro och slipper morra och hötta åt den motorburna ungdomen.

Det är inte snö på själva skylten: det reflexgula är nästan helt urblekt och vitt.

Semiotik är stundtals fascinerande, med just den välkända silhuetten av en arketypisk bil som ett av paradexemplen. I vilka körbanor jag än funderar kan jag inte bli klok på varför man på en ultrastiliserad symbol ansåg sig nödd att ha med en mastodontstor kardanknut. (Det är ju det man ser under bilen – inte ett tredje hjul, om nu nån har levt i den vanföreställningen.) Skyltbilen är minimalistiskt ren på nästan samtliga igenkänningstecken, som backspeglar och radioantenner. Men kardanknuten, den kunde man inte undvara. Själv skulle jag utan svårighet identifiera symbolen som en bil också utan att se kardanknuten. Var det annorlunda när symbolen skapades? Skulle folk annars ha trott att det var en modärn sorts landå? Var det ett sätt att markera att motorfordon var en företrädesvis manlig angelägenhet, med kardanknuten som motsvarigheten till hingstens skap eller tjurens vad-det-nu-kan-heta?

Hade jag varit Egalias döttrar-feminist skulle jag för längesen ha startat en lobbyrörelse som verkade för raderandet av pungkulorna från skyltbilen. Nu är jag istället både nostalgiker, bildåre och viss om att också fruntimmer kan vara riktiga karlar, så jag tycker symbolen är gullig med sin gåtfulla bula.

Men ändå: varför kardanknut?