I want to ride my bike

—Nej, sa Erlend. Man måste skapa sig själv. Inte hitta sig själv. Jag tror inte på det.

ur Släktfeber
Sara Paborn

Motorcykeln kom igång till slut. Att påstå att detta var Miss Gillettes förtjänst vore en grov osanning. Långfredagsåkningen hyste jag väl inget hopp om ens från början: det är inte alltid man får ut hojen i april. Men att hela maj, hela juni och dessutom halva juli skulle förflyta innan den arma maskinen drogs igång av ett styck van mekare och ett styck observant och rätt smart Make, det var rekord.* Då, den heta myggiga dan mitt i högsommaren, körde jag väl halvannan mil i jeans, T-tröja och lyckoyra** men sen dess har intet tillfälle yppat sig för körning.

Och jag har inte känt mig stressad för det! Omvälvningarna pågår än, starkt och bestämt, men mitt uppe i dem har jag hittat nånting att sätta fötterna på som känns stabilt nog att lägga tyngden på, att våga lita till. Naturligtvis går det att resonera överdrivet ingående kring det, men det får vara just nu. Enkelt formulerat handlar det om att jag lär mig att inte stressa upp mig och bli bitter över sånt jag för tillfället inte hinner. En smula självbelåten anser jag mig lyckas rätt väl: bara få gånger har jag jyckedräglat åt nån hojåkare som rullat förbi genom sommarlandskapet. Ler gör jag, följer dem med blicken, vet njutningen de upplever, men drömmer mig inte ut dit till dem, eller rättare: inte bort från där jag står, och är. Där jag är närvarande. Att vara närvarande, inte bara befinna sig ja ja jaa klyschigt klyschigt, men sanningen i en klyscha måste få uppenbara sig för var och en precis när h*n är mogen för den

Den felande länken (mellan c och mc, alltså).

Däremot kom jag mig äntligen för med att lämna in min en annan tvåhjuling som följt mig hit från västkustens stora småstad. Att cykeln med sitt bockstyre är hopplöst otrendig ger jag blanka fanen; att dess smala fullblodsdäck är illa lämpade för grusvägar, som man allt som oftast råkar på i dessa nejder, har varit kruxigare (och finns det nån enda mänska som medelst handpump kan pumpa ett sportcykeldäck med såna där idiotiska ventiler?). Nu fick svarta snyggingen bredare däck, uppborrade fälgar med pumpbara ventiler samt ett ordentligt stöd, inte bara en värdo pinne som ofelbart får cykeln att kasta sig raklång på marken för så lite som vibrationerna av en tvååårings steg. På ett långt sistone har min håg börjat vända åter mot velocipeden; det har dessutom retat mig att det står ett gäng cyklar i boden och bara hänger, utan att vara brukbara på riktigt, ungefär som en skock tonåringar vid busskuren utanför Kôppra***. Bort det! Kassa cyklar leder till att man okynneskör bil. Här ska bli bättring.

Denna postning illustreras av en annons för nånting som möjligen skulle kunna vara ett annat slags fordon.

"Titta", sa Maken. "Nån i Arvika annons-sms:ar med en stockholmare."

*Förutom året då jag gifte mig och inte körde en meter: jag blev då av med den som varit min privata körhandledare i flera år, och det dröjde till sommaren därpå innan jag tog min egen A-lapp. Som den k. läsaren kanske vet känner man ofta inte att det är så bråttom med den där uppkörningen när man ändå alltid kör ihop med sin handledare: skulle man mot förmodan bli hejdad av polisen är det ju bara att förneka att man är ute på tur, utan bara övningskör.

**Hjälm också, såklart. Och handskar, jag avskyr att köra utan handskar. Jag kör faktiskt aldrig utan skyddskläder. Undantaget är när cykeln tas ut för säsongen. Det tillfället kan nog liknas vid ett kosläpp, där sans och vett liksom förångas i soldallret.

***Jo, kom igen, det begrep ni ju. Kooperationen? Med ett litet stackars dialektcirkumflex?