oddly complete

Nej hörni, nu har Miss Gillette inte tid att stanna i Hrafnasil längre, för nu finns det en massa annat som pockar på att få bli bloggat. Men det har varit en skön vistelse här uppe och hon längtar redan till nästa resa. Då ska hon se självaste Rödockragrottan!

Ett av önskemålen inför den här resan var att få se just den. Larsson var en ivrig och förekommande värd och förberedde en utflykt i den ångermanländska skogen, med guide och allt. En afton med fukt- och myggmängd luft for vi iväg.

Inte förrän 2001 hittades Sveriges första hällmålning i grotta. Då fann man en bemålad blockgrotta i Högberget i Ramsele socken och sen dess tycks det bara ha rullat på. Hur hittar man målningarna? frågade Larsson och jag guiden Birger. Tja, svarade han, man går ut i naturen och letar.

Den otvetydiga älgen syns överst i målningen. Guiden är
otvetydigt Birger. Resten är både tve- och tretydigt.

Som alltid handlar det om selektiv varseblivning: huvuddelen av alla arkeologiska insatser har av hävd koncentrerats till Mälardalen och även i viss mån Bohuslän. Man har liksom inte trott att det har funnits några intressanta lämningar att tala om på andra ställen i landet. Dessutom är det ju ofta så att fornlämningar påträffas när vägar, bostadsområden, parkeringsgarage för riksdagsmän och annat ska byggas, och säga vad man vill om Ångermanland, men så värst många p-hus för folkvalda har där inte byggts på sistone. I och med upptäckten av Rödockragrottan väcktes dock ett starkt intresse i trakten för den egna fornhistorien: ja en berättigad stolthet över den mångfald av lämningar man med ens förstod finns i området. Amatörarkeologentusiasterna* bildade rätt snart en förening och gav sig ut att skärskåda den välbekanta naturen. Vet man bara vilken sorts terräng man ska leta i, ja då kan man också upptäcka saker.

Denna kväll fick vi inte se själva grottan, men väl en hällmålning längre ner på Högberget. Som så ofta är det (minst) en älg som avbildats med rödockra: älgen var essentiell i människornas tillvaro vid den här tiden. (Precis intill klippan fanns mycket riktigt också en fångstgrop – som mycket väl kan vara från strax efter istiden. Fångstgroparna är nämligen så funktionella och praktiska att de underhållits genom tiderna ända tills fångstgropsjakt av humanitära skäl förbjöds en bit in på 1900-talet.) De hällmålningar som bevarats bäst sitter ofta så till att de skyddats för vädrets makter av ett klipputsprång. Men tanken på att de bevarats i många tusen år bogglar likafullt. Se på den här närbilden av färgen som jag tog (klicka större):

En så närgången bild av rödockran att den rodnar.

Frågor som har att göra med vilken teknik man använt när man skapade bilderna och vilken sammansättning färgen haft har diskuterats under en lång tid inom arkeologin. Den norske konservatorn Kristen Michelsen anser att figurerna inte är målade utan att de är naturliga järnutfällningar på fjällväggen som utgjort grunden. Han menar att man utifrån denna färgfläck har format den bild man velat erhålla genom att skrapa bort järnutfällningen på strategiska ställen och utgår från en kemisk analys som visar att färgen i figuren och det röda färgpigmentet som funnits vid sidan om har likadana beståndsdelar. Han tycker sig se en skarp kant mellan den röda figuren och bergväggen, vilket enligt honom tyder på att man skrapat bort järnutfällning.

Ur tidskriften Grottan

Citatet har jag hittat efteråt, men när jag stod där och gnuggade nos med hällmålningen slog mig just precis det att färglagret ser så tjockt ut, att det inte är några mjuka, liksom nernötta kanter, utan att motivet verkligen står fram i skarp relief. Annars tycks man vara ense om att färgen är gjord av bränd järnoxid som blandats med ett bindemedel som kan vara fett, saliv, ägg, urin eller blod.

Hällmålningar är nu långtifrån enda sortens lämningar som påträffats på dessa breddgrader. Man har hittat olika föremål som inte gärna kan betyda annat än att byteshandlel med mycket långväga kontrahenter har idkats här för flera tusen år sen. Vår guide visade oss också till en lok** som är särskilt intressant för arkeologerna eftersom den saknar såväl till- som utlopp: allt som finns i den har således legat där sen inlandsisen smälte, och hit kommer folk nu febrigt skälvande från Umeå universitet, gräver ut en liten sketen ruta i taget och hittar mängder av föremål som sprider nytt ljus över tidigare fakta.

Innan vi vände tillbaka mot bilen pekade Birger tvärs över loken och sa att på andra sidan finns en hällmålning till, på undersidan av ett stenblock som liksom lagt sig över några andra stenbumlingar så det bildar som en grift. En av de ivrigaste amatörarkeologernas förfäder hade bott i den griften när de en gång i tiden, för ett par hundra år sen, slog sig ner i närheten och ännu inte fått huset sitt klart. Ännu en smått yrselframkallande tanke …

Rallarros i nytt, sparsamt ljus.

*Om ni tyckte den sammansättningen var lång ska ni veta att man påträffat trettiolediga ord i gamla sanskrittexter.
**lω⁴k, sbst.², r. l. f.; best. -en: pl. -ar; äv.
LOKA
lω³ka², sbst.¹, r. l. f.; best. -an: pl. -or.
( lok 1749–1935. loka 1915)
[sv. dial. lok; jfr nor. dial. lok. lek, isl. lökr. besläktat med LAK, sbst.¹. LAKE. sbst.⁴)
[0]
(i vissa trakter, bygdemålsfärgat) litet, stillastittande vatten, vattenpuss; äv.: litet vattendrag, rännil.