jockamo feeno ai nan

Lateralt tänkande är en hörnsten i föräldraskapet, och jag har två ledstjärnor i det ämnet.

Den ena är Tom Cruises rollfigur i Rainman. De gånger jag får till det med nåt av mina trilskande barn känner jag mig som Charlie Babbitt när han sitter inregnad på ett motell nånstans i ett geografiskt, ekonomiskt, moraliskt, känslomässigt och själsligt limbo med en autistisk brorsa som han inte begriper sig på för fem öre och allt, precis allt, går fel. Det ska ätas lunch och Charlie frågar vad Raymond vill ha, får svaret att på onsdagar äter de jämt fiskpinnar på hemmet. Under över alla under: det finns faktiskt fiskpinnar att få! och man ser med vilken triumferande lättnad Charlie ställer tallriken framför Raymond. Som betraktar den, gungar lite och säger tonlöst: 'Course, there's always eight fish sticks. This is four fish sticks.

Man ser nu, lika tydligt, hur allting bara rämnar för Charlie, hur detta är sista knuffen som får honom att ge alla försök till tålamod och lirk på båten, och han tar sitt kontokort och kapar fiskpinnarna på mitten. Dänger ner tallriken igen, säger: So you want eight fish sticks? Here's eight fish sticks. Han är sarkastisk, vet ju att finten inte kommer att gå hem.

Men så gör den det: Rainman hugger nöjd in på sina åtta fiskpinnar.

Den andra är en garvad kollega jag hade i restaurangsvängen för många år sen. En gång när hon serverade på Åby råkade hon ut för en typig matgäst som ville glänsa, eller möjligen bara utöva sin småpåvliga rätt att sparka på ett tjänstehjon. Understrykas bör att Åbyrestaurangen är extremt stressig eftersom allt som har med mat att göra måste ske de korta stunderna mellan loppen: nåde den som stör spelet! Man har alltså inte tid med tjafs. Så när snorkiga gästen gnällde över att rödvinet var för kallt rann sinnet på kollegan. Det syntes förstås inte utåt. Hon ville drämma brickan i skallen på puckot men tog istället vinglaset, drog sin kulspetspenna av silvermetall ur bröstfickan och doppade den i vinet. Väntade lagom länge: Nej då, det är exakt nitton grader. Inte visste hon hur många grader ett rödvin ska hålla när det serveras men det gjorde å andra sidan inte gästen heller, för han teg och drack det vin han fått.

Dem tänker jag på, Charlie Babbitt och min före detta kollega, när barna begär nånting av mig som ter sig mer eller mindre orimligt, eller bara kjell*. Som idag när Lillis hade beställt en bredd rostmacka men sen ändrade sig och absolut inte kunde tänka sig en smörad macka. Jag tittade på matbiten jag berett åt henne och visste att ingen annan skulle äta den om hon ratade den. Det bär mig emot att slänga mat. Så jag sa: Men du! Det här är en magisk smörgås! Smöret försvinner, kolla! Jag halvgömde det nyrostade brödet med det smältande smöret bakom en tallrik, drog några drag med smörkniven över den och sa Hokus … pokus … filiokus – inget smör!

Och Lillis skrattade förtjust och åt sin smörgås. Here's eight fishsticks, tänkte jag och log mot henne, och exakt nitton grader är de.

*Extremt internt uttryck för jättejobbig. Användes i mitt tonårsgäng.