pån igen, pån igen - titta där han rörde sig, litegrann!

Det här är en Virvelvinden, idag på tillfälligt besök på den pöschkans centralorten. Åkattraktioner på kringresande tivolin av det här trötta, utleda slaget hyser jag ingen tilltro till men det hördes att denna var äcklig på allvar. Här och var höll silvertejp ihop icke-bärande element i konstruktionen men den virvlade på som om dess enda tid var nu och de åkande lät som om deras sista stund var kommen.

"Jag har inte åkt Virvelvinden på femton år", sa jag bedrövad till Maken.
"Jag har aldrig åkt Virvelvinden", sa han belåten. Han är nämligen utrustad med ett balansorgan så finkalibrerat att det berövar honom möjligheten till många lyckliga stunder – hör bara vilka förlustelser man kan gå förlustig om man mår illa av minsta åkattraktion:

Senaste (men förhoppningsvis inte sista) gången jag åkte Virvelvinden var i Wien. Jag och Spelemannen hade lånat hans brorsa fotografens lägenhet, en före detta kuskbostad utformad som en tre meter bred korridor rakt genom en huskropp. I ena änden var en sovavdelning, i den andra en köksavdelning; på mitten, vid dörren, fanns en minimal sanitetsavdelning och resten av gången utgjordes av ytor med vardagsrumsliknande funktion. Åt gatan vette ett stort runt fönster. Den minst sagt originella planlösningen var väl vad man plägar kalla pittoresk och följaktligen alldeles förträfflig för några dars semestervistelse.

En kväll bestämde vi oss för att åka ut till legendariska Pratern. Det var en bit in på hösten med ännu vackra dagar men inte direkt milda aftnar, och den här kvällen duggregnade det dessutom av och till. Det var glest mellan besökarna på nöjesfältet och inga köer till nånting. Både Spelemannen och jag var dödsföraktande åkare och efter några föga minnesvärda bergochdalbanor, eller vad det nu kan ha varit för attraktioner, kom vi fram till Virvelvinden som var igång. Genast stod det klart att det var en riktigt äcklig attraktion vi hade framför oss. Ögonen började lysa på oss och när maskinisten tog till bromsspaken halvsprang vi fram till den vagn vi spanat in som värstingen av allt svängande krängande och snurrande.

Det var knappt nåt folk på nöjesfältet – sa jag det? och inga köer? Jaså, det sa jag. Nå: det betydde att maskinisterna kunde köra attraktionerna, som inte var programmerade utan manövrerades manuellt, ganska länge. Snurrande karuseller lockar förstås mer folk än såna som står still. Så vi fick åka. Och åka. Och åka.

När vi efter kanske tjugo minuter vacklade ur den mycket riktigt allra värst bockande och brallande Virvelvindsvagnen hade vi länge haft en grågrön ton i ansiktet. Våra uppsluppna tjut hade efter ett tag tystnat och de lyckliga leendena blivit alltmer ansträngda, för att övergå i stela grin av nånting som småningom kom att likna ren fasa. Från det att vi kravlade oss ur vagnen dröjde det mer än en timme innan nån av oss yttrade så mycket som en stavelse: vi mådde bägge så satans illa att det enda vi ville var att ta oss raka vägen hem, och ingen av oss tordes öppna munnen av rädsla för att kräxet, som skvalpade nånstans i höjd med adamsäpplet, skulle komma sprutande.

Nu gjorde det inte det, men vi var bra stukade båda två. Och jag har alltså inte åkt Virvelvinden sen dess.

Barna åkte en karusell och en liten spårbunden bilbana
på marken. Det var de jättenöjda med. Men förtjusningen
över blå sockervadd, den visste inga gränser. Bilden är dels
en illustration av marknaden som upptar mitten av den
pöschkans centralorten, dels en kommentar till diskussionen
jag haft med Man Thursday idag om svenskarna och barna
och deras matvanor.