Georgia, honey, you can count on that

Ständigt sker saker. De gilletteska barna växer: de både utvecklas och invecklas. En iakttagelse jag gjorde i förrgår afse är att jag med Julflickan hela tiden haft något för höga förväntningar på hennes kapacitet (detta, måste jag dock säga, därför att vi snart märkte att hon verkligen är ganska väl framme på de flesta områden) medan jag av Lillis väntar mig något mindre än det hon sen visar sig förmögen. Inte mycket mindre, ska också påpekas: jag har väldigt* stor tilltro och tillit till båda barna.

Den minnesgoda k. läsaren erinrar sig säkert att Julflickan börjat tappa tänder. I onsdags rök även nummer två – inte med ett pip, utan med stort ståhej. Grannen till den första, halvt utvuxna vuxentanden tuggades ut på en näve jordnötter

och svaldes! Jämmer och elände! Himlen föll ner över vår femåtalftåring! och fadern lovade i ett ömkansförsvagat ögonblick att han skulle … eh … bärga tanden åt henne. Löftet fick den värsta hysterin att lägga sig, och senare på kvällen sa Julflickan att det inte gjorde nåt om tanden gick förlorad för jag kommer ju att tappa många fler.

Men igår skallade ett uppfordrande rop från sanitetsregionen på nedre botten:

"Pappa! Färdig! Jag har bajsat!"

Här drar Miss Gillette för en slöja av lika delar anständighet, barmhärtighet och okunskap – hon förflyttade nämligen sitt medvetande och sin lekamen så långt bort från undersökningsplatsen som det bara gick och kunde inte utan vämjelse titta på den lilla tand som Maken sen bar upp till köket som en katt en offergåva av välgödd sork. Sade han: Jag blev på gott humör när jag började hitta osmälta jordnötter, för då visste jag att jag var på rätt spår. Och slöjans namn är blörk.

En bortslängd trådsil, ett par toktvättade gummihandskar och en steriliseringsprocedur senare ligger den återfunna lilla 4-1 i sällis med 3-1:an i den hjärtformade röda ask som hittills hyst Miss Gillettes tappade dentes incisiv, canini och molares (vilkas vidare öde endast Mormor känner).

Med drottningfil och a-fil har Julflickan ritat en flicka
med flätor. Mat ska vara kul!

Lillis har under veckan råkat ut för en så kallad piglux**, en urledvridning av ett av de på små barn ännu mycket mjuka underarmsben som utgår från armbågen. Efter några dar med en okarakteristiskt försiktig liten dotter tycker vi oss nu märka att smärtan börjar avta. Att ungen skulle till sjukhus var det ju aldrig nån tvekan om, men orolig blev jag egentligen aldrig. Däremot, och jag hoppas att jag inte låter som en såndär Münchhausen-by-proxy-förälder nu, var sjukhustimmarna på tisdagskvällen en stark mammaupplevelse. Min minsting är visserligen extremt ömsint och pussas och kramas i ett, men still sitter hon sällan och av de tillfällen som jag får hålla henne i famnen tre timmar i sträck kan det inte, begriper jag ju, återstå många här i livet. Jag insöp henne i djupa lugna drag, gladdes åt att vara precis hela hennes värld just då, njöt av att hon somnade i mitt knä och var stolt över att hon trots det onda ville prata med mig när hon satt så stilla att smärtan inte kändes lika mycket.

Det påminner om när det verkligen gick upp för mig känslomässigt att jag faktiskt var mamma***: Julflickan var bebis, sex–åtta månader eller så, och började skrika en natt. Det gjorde hon sällan så Maken och jag greps av vanmaktens panik: vad kunde det vara? Rädsla, smärta? Inget av de vanliga knepen hjälpte: hon skrek och skrek. Till slut grät såklart jag med och bara tryckte den lilla otröstliga flickan hårt intill mig: jag visste inget annat att göra. Satt i sängen och vaggade med överkroppen och grät med henne. Då inträffade det magiska att hon så småningom lugnade sig, och tystnade helt. Och för mig stod det i den stunden klart att jag som mamma är den som kan, som ska!, ställa allt till rätta i hennes värld.

Om detta är mer skrämmande än mäktigt eller tvärtom, det är jag ännu inte på det klara med.

*I vissa lägen överdrivet, menar Maken, som har uppvisat en högre grad av barnsäkerhetstänk än jag.
**Subluxation av caput radii ur ligamentum anulare
***Gäller självklart! för pappor också, men jag vill inte använda pk-uttrycket "förälder" här eftersom det skulle låta som en broschyr från nån myndighet än som mina känslor just då.