only time that I feel at ease

Två böcker som vid ett ytligt påseende kan te sig helt olika, men som vid närmare betraktan har mycket gemensamt: Jan Henrik Swahns Manolis mopeder och Jon Jefferson Klingbergs Jag tror vi behöver prata faktiskt. Båda handlar om män som försöker lära sig leva med en förlust: Swahns gamle grek med det faktum att hans enda barn körde ihjäl sig, och Klingbergs hälften så gamla svensk med skilsmässan från hustrun (barnen har de varannanveckasvårdnad om).

Det som förenar de båda männen är att ingen av dem lyckas särdeles väl med att hantera sin sorg. Visst har de sina respektive sammanhang, men ingen av dem befinner sig egentligen i häret och nuet. Manolis har aldrig begripit sig på sin fru, aldrig fattat varför de över huvud taget kom att gifta sig, knappt förstått hur sonen sådär i sista biologiska stund blev till. Han hann aldrig med, och när sonen dog hann han inte med det heller, och därför att han aldrig hunnit lära känna den son som inte längre var barn är olyckan så omöjlig att förstå att han ständigt måste älta den, ömsom fruktansvärt på det klara med att den inträffat och ömsom helt oförmögen att omfatta det. Han isolerar sig högst uppe på berget dit han rider sin moped, som är hans femte men som skulle ha varit hans tredje åsna om han istället köpt en åsna den gången han stod inför valet.

Åsnorna tycktes delta i kören. Men det fanns en skillnad. Åsnan skriade för att den djupt inne i sig själv kände för att göra det. På den tiden åsnorna fanns kunde man höra den ena åsnan efter den andra skria, som om de hjälpte varandra att sprida sitt budskap över världen. Men det var bara en slump. Åsnornas skrianden hade ingenting med varandra att göra. De skriade inte för att de hade hört andra skria. De gjorde det för att de kände för det, ingenting annat.

Manolis tecknas med fragmentariska blyertsdrag av en ömsint Swahn (som jag för övrigt får allt större vördnad för. Hans tidigare titlar* imponerar med ett nervigt intellekt men ju längre författarskapet lider, desto närmare tycks han våga stå sina verk. Faktiskt kommer jag att tänka på Hylinger när jag läser Manolis mopeder, inte bara på grund av det där lilla näpenformatet som förlaget klätt texten i). Han har ett skägg men det gör honom inte till Manolis med skägget utan till Manolis som får vara i fred. Han behöver inte tänka att han ingenting har. Nej, inte nu längre för nu har han i alla fall ett skägg. Den Manolis vi möter utgörs av alla Manolisar som finns, har funnits och kanske skulle ha kunnat finnas. Han lever i alla tider som han nån gång har levat i och förmodligen minst i den innevarande. Och även om tomheten är nåt han aldrig kommer att kunna försonas med inordnar han sig ändå efter den, runt den, odlar tomater och auberginer i den som han sen hemför till hustrun som till slut blivit honom så främmande att hon inte ens har ett namn för honom. Grönsakerna från hans fristad utom och ovan byn är det enda som ännu förenar dem.

Istället för grönsaker är det de gemensamma barnen som förenar de frånskilda makarna i Klingbergs debutroman. Varje veckoslut måste de träffas för att överlämna telningarna vilket nästan ofrånkomligen river upp såren igen. Och igen och igen och igen med en snart tjatig förutsägbarhet.

Den här romanen tillhör avgjort dem som inte hade behövt skrivas, åtminstone inte så som den nu blev. Ljuspunkter finns, det gör det visst det: ögonblicksbilder, främst av hur förlamande det plötsligt ensamma ansvaret kan te sig. Men om jag läser en skildring av en skilsmässa är jag inte intresserad av att få veta att huvudpersonen under hela romanens förlopp inte kommer så mycket som ett myrsteg närmare ett sätt att hantera det han råkat ut för. Sista sidans beslut kunde lika väl ha fattats på första, längre har mognaden inte sträckt sig. Det skedda ältas och ältas på samma grottmänniskonivå från start till mål. Snubbar som rör en brud man själv nån gång ägt, dom ska fan ha spö. Huvudpersonen och hans kompisgäng av ungefär lika emotionellt mogna grabbgrabbar tillhör dem som bygger upp sin självkänsla genom ägarskap av kvinnor, ja kanske av lite statusprylar och kända bekanta också (det är kultur- och medie-Stockholm man rör sig i) men huvudsakligen genom lydiga kvinnfolk.

Det skulle ha intresserat mig att få veta hur man kan bearbeta en såpass stor förlust och införliva den på ett fruktsamt sätt i sin erfarenhets fatabur. Det intresserar mig inte att höra hur fyrtioåriga karlar stryker varann medhårs som ett annat stim av bitterkukar och skyller alla sina tillkortakommanden på kvinnor som begripligt nog tröttnat på dem (eller kanske bara vuxit åt ett annat håll, så som det plägar bli här i livet). Ja stackars stackars männen, fast inte för att kvinnorna är onda utan för att de själva prompt ska sitta där i grottans dunkel och grymta. Undvik det här eländet, tycker jag.

Sen frågar jag mig varför jag rekommenderar en bok om en karlkrake men tokdissar en annan om en snarlik karlkrake; det beror troligen på att den ena romanen har både distans och en existentiell kvartsplatta, medan den andra är skriven så man praktiskt taget känner lukten av huvudpersonens navelsvett, och det, k. läsare, tycker åtminstone jag är ruggigt avtändande.

*Nu ska erkännas att jag inte läst de fyra första, men alltsen Pengarna, som var den första J H Swahn jag fick fatt i, har jag läst allt – och det med större och större behållning.