I went and shaved my beard

I helgen har jag varit i den här stan

hos den här mannen som fyllde år

grattis!

På kalaset satt det färgade kulor i grenen

och bland de andra firarna fanns också den här snubben.

På det hela taget gick långhelgen i de gamm-gamla vännernas tecken. Anders Bananders, till exempel, har jag (om jag inte misstar mig) känt precis halva hans liv. Men det är ändå rätt lite om man jämför med Odorf Mas på sista bilden: han har funnits i hjärtat och adressboken i över ett kvarts sekel. Kompisgänget som vi umgicks med dan efter kungens födelsedag har varit Makens i över två decennier. Och för att toppa den ovanligt späckade resan hälsade vi på hemma hos en brutta som jag faktiskt känt sen vårt tredje levnadsår. Det är nästan så jag baxnar när jag tänker på hur många årtionden det är.*

Oavsett vilken vän- eller bekantskapsrelation man numera har till såna människor utgör de en stabilitet i tillvaron, skänker de livet en kontinuitet som också kan kännas som trygghet.

*Intressant är också att begrunda att de omständigheter som gjort att just hon och jag håller kontakten än idag ter sig en smula ironiska, eller motsägelsefulla. När det gäller vänner måste man nog vara ännu tålmodigare än när man odlar sin mer bokstavliga trädgård.