first gear, it's alright

Samma bokstäver på regskylten som vi!
Guuva kosmiskt!

Som liten avskydde jag såna här bilder. Då ville jag titta på djurungar, legobyggen och enkla glada motiv. Som tonåring tyckte jag bilder i den här stilen var deprimerande. Då hade jag hunnit få höstpanik (eftersom skolan obönhörligt började i höstens framkant och stäckte sommarens frihet att glida runt, vara social och slippa ansvar) och ville bara se grönskande landskap, helst med så lite trafik som möjligt.

Men nu!

Bilden är inget fotografiskt mästerverk, men innehåller många spännande saker. Kontrasten mellan det grå och de skarpt färgade skyltarna: det grå är asfalt, är väg, är ett tryggt tecken på civilisation, kommunikation och framkomlighet. Vägmärkena är kommunikation de med, avfattade på ett språk som kräver ett visst mått av invigdhet för att till fullo förstås. Utöver det visar deras blotta närvaro att det här tas ansvar för framfart och framkomlighet. Nåt är i icke fullgott skick – och bristen åtgärdas.

På just den här bilden utgörs det grå också av regnet, och finns det tristare väder än svenskt regn? Så tänker man som liten och ung och tillflyktslös. Men som bilägande vuxen vet jag att regn ofta bidrar till att göra resan ännu mer positiv: man inte bara myser tillsammans i kupén, utan slipper slösa en solig dag på att resa/hinner få finväder tills det är dags att förlusta sig på resans mål.

Tradaren framför min egen bil är också långt ifrån tradig. Jag ser inte bara att det är en timmerbil, utan kan (eftersom jag fortfarande befinner mig i hemtrakter) göra ett välgrundat antagande av var den har lossat sin last. Pappersbrukets ifråga betydelse för bygden känner jag till. Därför blir den här lastbilen inte vilket tungt fordon som helst, ingen anonym bjässe som mest förorsakar mutter och morr på omkörningsomöjliga sträckor: den är en beståndsdel i allt som utgör vardan och världen närmast mig, en liten del som jag själv kuggar fast i och snurrar tillsammans med.

Jomen: sen unga år har jag gjort en preferensmässig helomvändning som väl skulle kunna tas för lobotomi om man inte spårade dess orsaker. Inte minst av dem är min fordonsförälskelse som snart visade sig vara en livslång kärlek. Friheten som varje höstterminsstart tog ifrån mig, den har fordonen och vägarna gett tillbaka mångdubbelt. Julflickans botten-, eller ska jag kanske snarare säga tak-?lösa lycka över att äntligen kunna cykla, den känner jag igen intill minsta salighetsatom. Hon, som hittills helst lekt inne, springer numera ut så fort hon kommer åt och bara cyklar. Vinden i ansiktet är befriande när hon trampar bort bort bort från tjatiga föräldrakrav störig småsysterklängighet och denna ledsamma långsamma jordbundenhet: nu flyger hon. Och precis likadant är det för mig varje gång jag sätter mig i bilen eller på motorcykeln: nu kan jag åka precis vart jag vill och ingen jävel kan hindra mig.

När jag som vuxen bläddrar igenom körkortsboken med alla dess färgbilder i gråtoner och gråskalor är det alltså en mycket lustfylld tripp. Men åk tillbaka i tiden och säg det till mitt artonåriga jag – och bli klassad som fullblodsdåre.

Men jag gillar blommor också.