Noggrann nog?

Om det är mänskligt att rymma motsägelser är jag ett paradexempel på mänsklighet, åtminstone i min yrkesroll. Å ena sidan går jag så grundligt till väga att jag kan ägna dagar åt att spåra upp exakt rätt svenskt fackuttryck för nåt obskyrt litet begrepp som bara en handfull personer (varav hur många kommer att läsa just den romanen i min översättning?) i hela landet över huvud taget har hört -- detta för att få precis rätt miljöfärg i texten. Å den andra är jag så slarvig att mina texter ofelbart kommer tillbaka från språkgranskaren fulla med rena slagfel; och häromveckan när jag efter ett kolon stötte på patrull i form av en bokstav som inte kunde bestämma sig för om den skulle vara versal eller gemen, ja då lyckades jag inte läsa tillräckligt noga i Svenska skrivregler för att upptäcka att paragraf 89 fortsatte på nästa sida, där svaret stod i svart på offwhite, helt utan krusiduller.

Hur många gånger jag har sparkat mig själv på smalbenen för idiotma av det här slaget för jag naturligtvis inte bok över, men blåmärkena har varit båda många och regnbågsfärgade genom åren. Och ända från ett tidigt skede i yrket har jag satt stort värde på kloka och falkblickade språkgranskare och korrläsare. Vad jag skulle välkomna ännu mer vore ett botemedel för denna min slagfelsdyslexi. Jag håller tummarna för att vetenskapen ska lansera ett sånt (gärna med chokladsmak då).