Jag klagar för lite


Lite skämtsamt brukar man på Tjena-läget? kunna kläcka ur sig ett Jora, synd att inte klaga. Det är förvisso nåt av det töntigaste man kan yttra, men samtidigt är det faktiskt precis så: det är synd, för att inte säga dumt, att inte klaga på sånt som det finns anledning att klaga på. Nu menar jag inte skoskav eller fel väderlek eller infernaliska knott, utan sånt som man genom klag faktiskt har möjlighet att förändra.

Ett exempel: i vintras var jag ute och promenerade på en lantlig grusväg. Den slingriga vägen var isig och förrädisk. På en hyfsat lång raka såg jag en skolskjuts komma farande i en hastighet som jag själv aldrig skulle ha hållit på samma väg om jag hade mött en fotgängare. Det var fullt dagsljus och jag syntes väl. Trots det sänkte föraren inte farten när han mötte mig, utan jag blev tvungen att kliva ner i snön i diket för att slippa träffas av sprättande grus. Samma sak upprepades när jag kommit ett stycke länge och skolskjutsen efter att ha lämnat av barnen var på väg tillbaka: gasa gasa, sprätta sprätta, skutt-i-diket.
Isken knallade jag vidare på min runda, fast besluten att ringa taxibolaget genast jag kom hem och meddela min åsikt i frågan. Det skulle sannolikt ha resulterat i att fartdåren hade fått sig en skrapa och hoppeligen också förändrat sitt körsätt nästa gång h*n mötte en stackars fotgängare. Emellertid kom nånting emellan och mitt samtal har förblivit oringt till denna dag. Synd att inte klaga i det läget.

En annan sak som retar gallfeber på mig är att regelverket som kringvärver föräldrapenningen inte medger att båda föräldrarna tar ut ledigt samtidigt för att vara med samma barn. Varför i hela friden ska man som vuxen och ersättningsberättigad människa inte själv få bestämma när man vill ha ut sina pengar? Varför är det viktigt att båda föräldrarna inte ska vara med kotten samtidigt? Frågar man -- som jag faktiskt har gjort -- sin lokala försäkringskassa får man som svar på dessa Varför? ett "Enligt lagen om allmän försäkring AFL 4:16 kan två föräldrar inte vara lediga med föräldrapenning samtidigt för samma barn." Goddag yxskaft.
(Här är emellertid inte loppet kört än -- jag har begärt och fått kontaktuppgifter till en person som verkligen påstås förstå innebörden av Varför inte det? och således möjligen kan besvara mina frågor på ett adekvat (om än inte nöjaktigt) sätt.)
Synd att inte klaga på det här.

Klagat på språkfel i lokalpressen har jag faktiskt gjort; det är en sysselsättning som skulle kunna bli en daglig rutin om jag satte den sidan till, men enda gången jag verkligen gjort det var på en kolumnist som trodde sig vinna ironipoäng genom att ondgöra sig över en kommunaltjänstemans föregivet felaktiga användning av ett visst uttryck. Givetvis var det pinsamma kolumnisten som själv hade bakfoten felvänd, och det kunde jag bara inte låta passera, i synnerhet inte som kolumnisten i fråga har så erbarmligt dumma åsikter jämt.
(Nej, nåt svar fick jag inte. Och nån rättelse syntes förstås inte till i kolumnen efteråt.)
Viktigpettrar som klagar fel är det verkligen synd att inte klaga på.

Om nu nån skulle få för sig det har jag inte för avsikt att bli en sån där proffsgnällare som ringer till teve och förfasar sig över att programledarens krage står på ena sidan och är nervikt på den andra -- det är skillnad på gnäll och klag! Men det finns mycket här i tillvaron som det faktiskt är synd att inte klaga på. Många missförhållanden har nog sin grund i det enkla faktum att ingen har påpekat dem för ansvarig instans. Och om man klagar och möts av reaktionen Nämen, vi hade ingen aning om att det var såhär, det ska vi genast ändra på!, då inser man att det verkligen hade varit synd att inte klaga.