Skicka hela upplagan vettja

Såg på kulturnyheterna att de svenska barnböcker som översatts till kurdiska för att skänkas till nystartade kurdiska bibliotek runtom i Turkiet har fastnat i tullen och riskerar att makuleras, detta eftersom den turkiska regimen är nervös att böckerna kan innehålla nånting kritiskt eller nedsättande om den, om Turkiets ärofulla förflutna eller om Kemal Atatürk. Man kräver att böckerna ska kontrolläsas -- inte bara ett exemplar av vaje bok, nej samtliga tolvhundra ex av vardera samtliga de femtiofem titlarna måste läsas igenom.
Jag har svårt att bestämma mig för om jag ska bli förbannad av det här -- eller skratta rått: Den som vill läsa Totte städar tolvhundra gånger för att se om det möjligen går att läsa in en insinuation om att porträttet av gamle Kemal borde röjas ut vid vårstädningen har liksom redan fått ligga som h*n har bäddat.
Dagen efter detta teveinslag kom en förfrågan från en redaktör om hur många friex jag önskar av den bok jag just förhandlat mig till översättningen av. Maken, som hade fått i uppdrag att kolla posten åt mig medan jag satt kvar vid frukostbordet och svullade kex med hemkörd persikomarmelad, förmedlade frågan.
"Vadå", ropade jag från köket, "vad är det för fråga, det står ju inskrivet i nya standardavtalet att man ska få femton." Humm humm, hördes det från datorn, och sen:
"Minst femton, står det." Tystnad. "Begär hela upplagan, vettja!" Varpå vi brast ut i ett samfällt fnitter.
"Ja, jag måste ju läsa igenom allihop för att se att inte nån efter korrläsningen har smugglat in kritik av Kemal Atatürk! Det måste jag ju uppmärksamma förlaget på!" (Rent parentetiskt kan nämnas att jag mellan de skönlitterära uppdragen har stuckit emellan med en handbok i hur man får ett super-duper-opti-moptisk-toppen-pang-fenomenaliskt sexliv. Det är bara att hoppas att inga skyhöga försäljningssiffror hägrar för förlaget.)