the street lamp gutters
En till synes trivial tilldragelse i Stationsvakts liv påminner mig om ett fenomen som då och då manifesterar sig. Som de flesta andra för jag en fortlöpande bildkrönika över mitt liv, det vill säga: jag har fotoalbum. Nu i digitalfotografiets tidevarv har "album" fått en – om uttrycket tillåts – bildlig betydelse i det att man kanske förvarar de flesta av sina foton osynligt, inne i en dator. Men man har ändå de bilder man har, och man läser, berättar och cementerar sin livskrönika med hjälp av just denna bestämda samling ögonblicksbilder som visas gång efter annan.

Digitalt fotografi har, tror jag, förstärkt den här tendensen. Man formar och filar på sin livskrönika mycket mer medvetet redan från början. Tänk på Instamaticfilmerna man knappt hade råd att låta framkalla, då, förr: inte fasen slängde man de dyra bilderna när man betalt för dem! I allas våra gamla fotoalbum sitter det suddiga, korniga, felbeskurna, oavsiktligt exponerade och nästan kolsvarta pappersfoton. De utgör en del av våra livskrönikor. Men undermåliga digitala plåtar sållas genast bort. Man kan ta hundra bilder och bara spara en, eller slänga varenda en, utan att

Andras bilder av en själv blir kanske av det skälet än viktigare – jag är nämligen av den åsikten att varje självbild och livskrönika behöver revideras ständigt och förses med en omfattande notapparat.