2010-10-28

the street lamp gutters

En till synes trivial tilldragelse i Stationsvakts liv påminner mig om ett fenomen som då och då manifesterar sig. Som de flesta andra för jag en fortlöpande bildkrönika över mitt liv, det vill säga: jag har fotoalbum. Nu i digitalfotografiets tidevarv har "album" fått en – om uttrycket tillåts – bildlig betydelse i det att man kanske förvarar de flesta av sina foton osynligt, inne i en dator. Men man har ändå de bilder man har, och man läser, berättar och cementerar sin livskrönika med hjälp av just denna bestämda samling ögonblicksbilder som visas gång efter annan.

Det kan som sagt synas trivialt – fotoalbum är ju nånting trevligt, en markör för familje- och släktsammanhållning – men i själva verket styr de ens världsbild rätt väsentligt. Det märker man när andras bilder och/eller minnen konfronteras med ens egen befintliga bildkrönika. Om man med ledning av ett visst foto dryftar den avbildade händelsen med nån annan som också var med om den, upptäcker man inte sällan att man kommer ihåg mycket lite av den förutom just det som syns på de foton man har, och har tittat på tusen gånger. Om man får titta i andras album kan man påträffa sig själv i situationer man fullkomligt saknar minne av. Dessutom ser man sig i poser och miner som inte alls ingår i självbilden. Det kan faktiskt vara en ganska kuslig upplevelse. Dels förstås den visuella motsvarigheten till att höra sin egen röst på band (den egna fotosamlingen är alltså som den egna rösten, hörd inifrån), dels, och framförallt, tvivlet på det egna minnet. "Ja det där lägret ja! Minns du när vi slängde alla möblerna i havet och brandkåren ryckte ut?" "Va? Nej … nu skojar du?" "Nej! Minns du inte det?" (Nej! Hur kan jag inte minnas en sån sak? Men hur kan det ha hänt? Jag har ju ingen bild av det) Genom att plocka bort en misshaglig person här och lägga till en fyllespya där i fotoalbumet skulle man uppenbarligen kunna ändra sin historieskrivning på djupet, på sanningsdjupet.

Digitalt fotografi har, tror jag, förstärkt den här tendensen. Man formar och filar på sin livskrönika mycket mer medvetet redan från början. Tänk på Instamaticfilmerna man knappt hade råd att låta framkalla, då, förr: inte fasen slängde man de dyra bilderna när man betalt för dem! I allas våra gamla fotoalbum sitter det suddiga, korniga, felbeskurna, oavsiktligt exponerade och nästan kolsvarta pappersfoton. De utgör en del av våra livskrönikor. Men undermåliga digitala plåtar sållas genast bort. Man kan ta hundra bilder och bara spara en, eller slänga varenda en, utan att det kostar ett vitten. Därför är den senare delen av våra livskrönikor påtagligt snyggare (och unga mänskors berättelser har inte ens en halvtafflig inledning). För det är ju inte bara felexponeringar man sållar bort: nej, man ratar alla motiv som inte stämmer överens med hur man vill se ut, vilka situationer man vill ha befunnit sig i. Kort sagt väljer man vad livskrönikan ska innehålla, vad man vill berätta om sig själv. (Om jag tar bort den här bilden har det här inte hänt. Till och med: om jag inte plåtar detta har jag inte upplevt det.)

Andras bilder av en själv blir kanske av det skälet än viktigare – jag är nämligen av den åsikten att varje självbild och livskrönika behöver revideras ständigt och förses med en omfattande notapparat.