2010-10-13

hail the cookie queen

Om uttryck som ska det här vara konst, det! kommer över mina läppar är de sarkastiskt menade: det finns gott om konst jag inte gillar/begriper/är intresserad av, men att det är konst ifrågasätter jag inte. Ett verk jag inte tyckte mig "förstå" när jag såg det var en stor bassäng med kakmassa i vilken en mängd små munstycken satt och pluttrande blåste ut luft i det gråbruna smetträsket. Jag förstod inte tanken bakom verket, men fascinerades gjorde jag, och glömt installationen har jag uppenbarligen inte gjort trots att det är femton år sen jag såg den.


Igår, i kommentarerna till en annan postning, liknade jag kärleken vid kakmassa: en grundsmet som kan få en oändlig massa (ha ha) former och smaker beroende på vilka tillsatser man blandar i och vilka andra ingredienser man kombinerar kakmassan med. Det kan bli chokladbollar, det kan bli dammsugare, det kan bli lattebitar eller vad man nu kan hitta på att kalla mötet mellan kakmassan och dess partner.

Man kan som Maken kanske tycka att det är rätt oaptitligt att likna den trista kakmassan vid kärlek. Men kärlek har ju inte alltid ett hölje av grön marsipan eller tuttifruttiströssel över hela sig. Ibland smakar den lakrits eller nåt annat päck. Ibland försöker man mot bättre vetande att få den att passa ihop med kallt kokt ris. Ibland har den knappt nån smaktillsats alls, bara ligger där och är brungrå. Men är. Ändå.

Fast framförallt låter den sig sällan formas till såna där syndigt aptitretande kondisbitar som på silverbrickorna innanför fikets glasdisk. Hemma i köket står man där alltmer frustrerad och trälar med en kakmassa som inte vill smaka likadant som köpebitarna och som absolut inte går att rulla till några estetiska bollar och strösslet, det fastnar inte, det hamnar mest på bordet och golvet och under strumporna. Strösslet och besvikelsen; de får ens steg att klibba mot parketten.

Men så är det ju med önskebilder. De skapas av proffs i ett bageri med en arsenal av livsmedelstillsatser. De har silverbrickor och glasmontrar och sensuell belysning. De betingar ens uppfattning om hur en kondisbit ska se ut och ens upplevelse av hur den smakar tills man inte tycker att det man själv formar av sin egen amatörkakmassa duger. I själva verket är det konditoriets varianter som är begränsade: de är inte fler än att var och en kan ges ett typnamn. Ens egna försök resulterar däremot nästan aldrig i två likadana. De går inte att sätta namn på! Men de är ofta goda ändå bara man släcker belysningen i sina drömbilders glasdisk. Och det är samma kakmassa i dem.

Den här metaforiken är bara formbar till en viss gräns, men den låter sig i alla fall hällas i ett jättekar och förses med små luftutblås så att det låter plått plått om den.