
2010-02-28
2010-02-27
just upon a smile
Den femtiotvå långa dagar sviten av minusgrader är bruten. Blött överallt, snösjoken kanar från taket. Om några dar ska det komprimerade vita frysa till ett bävansvärt väglag i den annalkande köldknäppen. Men det gör inget att det är inneväder: tjejerna hostar och behövde väl strängt taget en innedag. Köpladan är ute och inomhus på samma gång och oj ni vad där händer grejer.
på det trista bokreautbudet kom Julflickan med
blodet rinnande ur mungipan: "Tanden!" Äntligen
hade hon plockat ut den, bara sådär. Eller kanske
lossnade den för ett andetag, så lös var den.
största gastronomiska uppfinningen sen … sen
aromat? Jag trodde inte det fanns citronpeppar
längre, men visst gör det det. I stor burk. Vem
sjutton använder citronpeppar numera?
2010-02-26
mr. Muscle forcing busting
Årets bildkalender från New Scientist kom idag med sina svindlande bilder. I augusti ska vi få titta på Astrocladus euryale, och när det bladet vänds upp är det nästan prick ett år sen jag för första gången såg livs levande sjöstjärnor på nära håll, i samma hav som jag själv vistades i. I den minimala badviken vid Nordens ark bodde de här individerna:
På bilden syns det inte särskilt tydligt, men längst ut på varje
arm sitter en pigmentfläck som fungerar som primitivt öga:
sjöstjärnan kan skilja på ljus och mörker (och har därmed något
gemensamt med Miss Gillette utan brillor eller linser). Förutom
ögat sitter också en gonad i varje arm (detta gäller dock inte
Miss Gillette).
arm sitter en pigmentfläck som fungerar som primitivt öga:
sjöstjärnan kan skilja på ljus och mörker (och har därmed något
gemensamt med Miss Gillette utan brillor eller linser). Förutom
ögat sitter också en gonad i varje arm (detta gäller dock inte
Miss Gillette).
så de kan bara leva i saltvatten. Den här är nog normalstor tror jag, men
A. rubens kan faktiskt bli över en meter i diameter. Hurga. Men den minsta
man hittat var 9 millimeter; den skulle till och med jag våga ha på fingret.
praktiskt nog går att vränga ut-och-in och liksom kränga över födan,
eller stoppa in i maten i de fall maten är en mussla som förtvivlat
försöker hålla ihop sina skalhalvor. Det lyckas den sällan med om
en sjöstjärna sugit sig fast med armarna över gångjärnet på den
och börjat dra: en stor sjöstjärna kan (läser jag på) utöva en drag-
kraft på 40 Newton. Man har trott att den sen sprutar in ett
förlamande ämne av nåt slag i musslan, men troligen räcker
armstyrkan för att tvinga upp även stora musslor. Sen behövs
bara en millimeterstor springa mellan skalhalvorna för att stjärnan
ska kunna kränga in magen och börja mumsa på musselkraken.
Vilket den förresten gör – andas – med tentaklerna.
Men även enkönade stjärnor har reservplaner: om deras ägg
inte skulle bli befruktade kan de genomgå jungfrufödsel. Vissa
arter kan klyva sig själva och låta de felande armarna på varje
halva växa ut. Häpp! Split personality.
Detta stilleben fick följa med hem. Det är betitlat
Oväntad regenerering
eller
Hur svårt kan det vara?
2010-02-24
the feeling in it
Inte nog med det: snövallarna i kombination med min tilltagande klantighet vid infart i vårt underdimensionerade garage resulterade i en lossfläkt front vilken (gaffatejpad) krävde omedelbar färd till verkstad, detta just när Lillis måste hämtas från dagis. Det blev ingen annan råd än att Julflickan och hennes jämnåriga kompis fick vara ensamma hemma i en halvtimme. Lite nervöst var det allt (för föräldrarna), men de fixade det förstås galant, och Julflickan svarade i telefon och tog meddelanden, och hela situationen var alldeles självklar för henne den med.
Och hur jag ändå aldrig (det är jag övertygad om) kommer att ta det för givet.
2010-02-22
something here does my heart so good

Ännu ett bevis för hur insiktsfull Clooney faktiskt är fick jag imorse när jag startade datorn. I'd rather have a rectal examination on live TV by a fellow with cold hands than have a Facebook page! har han sagt i en intervju. Fem miljarder flugor kan definitivt ha fel – jag tänker aldrig äta komockor hur många stjärnor de än har i flugornas Michelinguide. Nä, George och jag och några sansade till väljer istället ugnsbakad gåsleverpastej med en knaperstekt bacon- och champinjonblandning ovanpå. Till exempel.
Nej nej, Miss Gillette är ingen fanatisk FB-motståndare generellt, bara för egen del. Men hon kan ju låtsas för att det roar henne . Dessutom har värdinnan gått med i LinkedIn, så det handlar inte om att ta avstånd från allt vad digitala nätverk heter.
*Allvarligt talat: hur attraktiv är det mänskligt möjligt att bli? Karln har på senare år börjat göra mig svårt kollrig.
2010-02-21
on such a winter's day
Vilken dag! Blå där gårdagen var grå, klarhet istället för gårdagens yra. Som det var söndag – vilket förresten är ett anagram på snödag – kunde vi ägna dan åt skottning. Tre timmar tog det Maken och mig tillhopa, så min tidigare uppskattning att det skulle ta sju timmar att skotta är nog ganska korrekt: måste man göra alltihop själv är tempot givetvis inte lika högt alla timmarna som de tre första.
2010-02-20
en tradare i snörök
Blev imorse serverad frukost på sängen av Julflickan, som vet vilken blandning av mejeriprodukter jag vill ha i en av de djupa vita skålarna och vilken sked jag helst äter den med. Sen kom hon med sin egen tallrik och kröp ner, och vi satt där och mumsade i godan ro hon och jag.
Redan igår bestämde vi oss för att bejaka insnöadheten: det hade inte varit nån idé att ens försöka ta sig nånstans. Därför blev det – med ett samvete rent som nystormad snö – loj långmorron Hoppa inte i sängen! Vi är inte på hotell nu! med godispåsarna. Ut vill ingen gå. Snön vräker in från nordost, och hur kallt tretton minus upplevs som tillsammans med vindavkylningen saknar intresse. Vi har bakat (matbröd och chokladbollar) och rippat cedeskivor (på grund av hårddiskkrasch) och lekt, Julflickan har skurat handfatet och putsat speglarna, och själv har jag osedvanligt ostressat kommit mig för: skrapat bort stearinrinn bakom ett element, sorterat in gardinkrokar som i flera år legat i skivhyllan, dammsugit bakom stora sängen. Sånt.
2010-02-18
I, I, I, I, I wouldn't worry 'bout it
Djupa och medmänskliga och existentiella ämnen hade jag i sinnet idag, men handen på hjärnan: ett riktigt fett skratt är ju ett alexanderhugg för vilken weltschmerz som helst. Läs den här bloggen. Gör det. Nu. Och alltid framgent.
2010-02-17
eight days a week
Onsdag: Götterdämmerung.
Torsdag: Törnråsanisse blir Ellen hos Vita häxan.
Fredag: Lappen! Lappen!
Lördag: Sveriges exklusivaste sms-signal.
Söndag: Vapendragaren ger perspektiv.
Måndag: Who needs oil? I ride the bus!
Tisdag: Heterotopi.
Onsdag: Att kunna koka saker länge.
2010-02-09
my shovel next to me
Vi har försummat att tömma komposten.
Då menar jag inte att komposthinken under diskbänken själv håller locket på svaj, utan att vi … kom efter med trädgårdsgöromålen så mycket i höstas att vi inte hann tömma varmkompostbehållaren, den gröna skönheten, innan säsongen var för långt liden. Tills i förra veckan har det ändå funnits plats i den, men nu är det banne mig stopp. Inte en mandarinkärna till ryms det och vi
vi måste börja kasta komposterbart i soporna. Och gud vad äckligt det är.

Nu konstaterar vi att matavfallet resulterar i en ohygglig mängd sopor (ty sopor är ju bara sånt som inte kan användas till nåt annat). Tungt blir det och illa luktar det. Och när man vet hur luktfri och trevlig samma sörja blir i en rätt skött kompost (det är faktiskt inte ett dugg meckigt eller svårt) är det så man kan gråta över att inte alla har möjlighet att kompostera. Jamenar maten har redan åkt långa sträckor innan den hamnade på bordet; den borde slippa åka ännu längre sen, borde bara få stanna, och vila, och bli doftande mull och grogrund åt ny mat alldeles inpå knuten.
Faktiskt trivs jag med den vinter som råder, men av en orsak längtar jag efter vår och mildare väder: jag vill tömma komposten och slippa soporna.
*Vår egen skog, alltså.
**Inte optimalt om man odlar i dem, eftersom nedbrytningen är kvävekrävande. Men attans vad fort det går! Efter två veckor finns inget utom äggskal kvar (apelsinskal om bitarna var alltför stora).
2010-02-06
allt hon visste var att
Som svar på det en annan bild:
Och vid närmare eftertanke är biltvätt med extatiskt refererande barn plus Twix svårslaget. Tack, macken.
2010-02-04
in the crannies and the nooks
Slutat snöa har det inte, men blåsten har lagt sig och driver inte längre igen all öppen mark på tjugo minuter. Nu är det lönt att skotta – men efter att ha skottat en halvtimme och gjort estimeringen att det kommer att ta sju timmar att få fram bilen tog jag en paus för att anmäla några böcker.

De tre som rör sig i bokens mitt har alla sitt känslomässiga bagage att släpa på, och de är som sagt alla ganska udda. Man ska dock betänka att de skildras inifrån: utåt sett ter de sig säkert ungefär som folk gör mest; de är duktiga på det de jobbar med, driftiga, inga enstöringar. Men de är ömtåliga, kräver rätt omvårdnad. Tillsammans prövar de om de kan ta hand om varann på nåt sätt som låter var och en av dem blomma. Balansgången är naturligtvis mycket svår, men kanske inte omöjlig.
Mycket mer säger jag inte: den kolossala behållningen av A Home … är den växande inblicken man får i människan, i det mänskliga. Jag njöt av den här boken så jag var alldeles stum medan jag läste den.
***

Sen kom jag till sista sidan. Som inte heller den beskrev i tröttsam detalj precis allting. Och jag läste den och lade ifrån mig boken för att smälta den en stund som jag plägar göra. Men vetskapen jag under läsningen fått om romanpersonerna och deras inbördes förhållanden fick en insikt att drämma till nästan ögonblickligen, som en smärre chock (jo, faktiskt). Och jag måste rycka åt mig boken igen och fumla fram de sista sidorna och stirra mig igenom texten gång på gång – utan att komma fram till nån annan slutsats. Som innebär att detta är den i särklass hemskaste polisroman jag läst.*
***

–Jaja, det är ett KATTSKRÄLLE. Den säger inte "bah". Mjaoo!
–Bah.
till klumparna i vällingflaskan
Vad gör man nu? Vad gör man när man vill kasta flaskan, springa sin väg, sätta händerna för öronen och glömma alltihop? JAG KLARAR DET JU INTE!
och det faktum att livet blivit ett annat
Man får inte bry sig om sig själv (dom leker därute) och inte göra det man vill (Kokoskorven, suck). Man måste förstå att det är HON som är viktigast. Alltid lida. Ligga i springan. Armen somnar!
Men också glädjen känner jag igen, som när Feta Näktergalen står upp i sin stol och skrålar för full hals, mätt och tjock och glad, och när storebror och lilla syster spelar en skiva så högt det går och dansar som tunga elefanter. Det finns ju såna stunder också.
Med den här boken är det tvärtom: att jag tjatar på barna om att få läsa den en gång till (och ibland på Maken för att han ska läsa den för mig), och jag myser åt och rörs av de fantastiska bilderna om och om och om igen. Titta en mamma. Vad säjer mamman? Bah, bah.
*Slutet är förvisso öppet. Men själv kan jag bara foga ihop alla pusselbitarna på ett enda sätt för att bibehåll berättelselogiken.
Citat i grönt är ur Lilla syster Kanin eller berättelsen om Den Feta Näktergalen, Ulf Nilsson/Eva Eriksson.
2010-02-03
en skön highway feeling
Mycket okynneskörning med bil blir det inte dar som denna; i så fall måste man först okynnesskotta i flera timmar, och kynnesskottningen är nog och övernog bara den. Redan i måndags orkade jag inte frilägga de åttio meterna ut till garaget
en
gång
till
utan tog bussen till kören. Igår kväll blåste stormen upp till dans och skorstenen sjöng sin strupsång för de virvlande vita kjortlarna. Nordostan driver all den tåspetslätta snön framför sig i en jättevåg som bryts just där uppfarten går över i gräsmatta. Det blir ett white room där en treåring nätt och jämnt ryms: det vet jag eftersom pulkan kantrade och hon ramlade in under snökammen. Sen välte hon ur nästan genast två gånger till på den oplogade trottoaren innan jag fick nog och gick kilometern till dagmamman på själva vägen. Se där en fördel med att bo i glesbygd: på väg dit passerade fem fordon, på hemvägen tre.
och byggde klipp klipp, klipp klipp om ett par urvuxna kalasbyxor till damasker
så att jäntan skulle slippa få pjäxskaften fulla med snö.
Ångande av svett och endorfiner möttes vi vuxna därhemma efter våra respektive taxiuppdrag. Näsborrarna redan vidgade. Kropparna redan varma. Förtjusningen redan väckt efter morgonäventyret, över styrkan man går där och har i sig. Mer! Ah. (Sex kan skapa en chokladliknande välbefinnandekänsla.)
När jag skulle fotografera skidfärden var batteriet i storkameran slut! Det blev bara en kackig mobilbild. Men den är bättre än ingen bild alls.
2010-02-02
now the lines are clear enogh