2010-02-24

the feeling in it

Julflickan har fått sitt livs andra skidmedalj. Som en av tre F-klassare på sin skola for hon till grannkommunen i norr och deltog i en stor regional tävling. Den här gången var inga föräldrar med, men efter en lugn morgon ensam med båda sina klev hon på bussen och åkte iväg och var borta nästan hela dan som om det var alldeles självklart. Hon är enastående, och hon växer så rak och stark, och jag är vansinnigt stolt över henne. (Ibland talar jag om det för henne. Bla bla bla säger hon då. Men jag talar om det ändå.)

Inte nog med det: snövallarna i kombination med min tilltagande klantighet vid infart i vårt underdimensionerade garage resulterade i en lossfläkt front vilken (gaffatejpad) krävde omedelbar färd till verkstad, detta just när Lillis måste hämtas från dagis. Det blev ingen annan råd än att Julflickan och hennes jämnåriga kompis fick vara ensamma hemma i en halvtimme. Lite nervöst var det allt (för föräldrarna), men de fixade det förstås galant, och Julflickan svarade i telefon och tog meddelanden, och hela situationen var alldeles självklar för henne den med.

Och när den prydligt buntbands- och gaffalappade bilen rattats in i garaget utan ytterligare missöden blev jag friserad av Lillis. Hon satte mig på en stol och gjorde mig varligt vacker med tre olika kammar och borstar och smekte mitt hår och mina kinder med sina älskliga, ömsinta händer (alldeles som hon brukar bli kammad och smekt av mig) och sen la hon sin kind mot min och vi speglade mitt hår och oss: båda betraktade vi förundrade skillnaderna, hur obegripligt olika vi är men hur självklart vi hör ihop.

Och hur jag ändå aldrig (det är jag övertygad om) kommer att ta det för givet.