Runokokous Väinämöisestä*

Missförstå mig inte: jag älskar hettan, suktar mig sjuk efter den nästan varje dag på året, eller lägger ett tungt lock över längtan för att kunna gilla läget med paraply och vinterbyls. Men det är värmen jag vill ha. Och nu när den är här står jag inte ut med den.

Fast det är inte riktigt sant: så sa jag bara för att skapa en effektfull paradox. Att jag inte orkar vistas mitt i den gassande solen är förvisso ett faktum. Men att känna utevärmen dallra in genom vidöppna fönster och dörrar och slingra sig lockelsfullt runt mig som sitter i garanterat melanomfri inomhusskugga och knappt svettas alls är en njutning av stora och svindlande dimensioner. Att sen, i kvällningen (och vi vet alla hur nattpigga sommarkvällningar är), gå ut och vara mänska i angenäm ljumhet, det är vad som sen dröjer sig kvar hos mig genom mörka vintern, det är vad jag ska leva på till nästa års handfull av heta dagar.

Dagtid är det dock som sagt otänkbart att vara ute. Sitta i sval bil är däremot riktigt trevligt, så att fara de elva milen till Sunne mitt på dan var alls ingen pina som det skulle ha varit förr i tiden, ja ni som minns bilar utan luftkonditionering vet ju vad jag menar. Målet för utfärden var Rottneros men tar man den vackraste mc-vägen dit passerar man Munkfors, där Lars Lerins Laxholmen ligger. Det ska jag försöka blogga om senare; idag nöjer jag mig med att berätta att besök avlades – och att man fryser som en hund i tjugo inomhusgrader när man är klädd för tjugonio utomhusgrader.

Efter akvarellsällhet och en bukfylleburgare i ett Sunnegatukök landade vi i Berättarladan i Rottneros lagom för att hinna köpa ett program av långe stilige Lämminkäinen som redan svettades hammarforsar i skinnrock och rutiga byxor. Berättarladan är stor som halva Scandinavium och påstås vara Värmlands största lada under ett tak (den består av flera avdelningar). Hade man sagt Nordens eller jordens största hade jag köpt det med, enär det är mycket svårt att över huvud taget föreställa sig en större lada.

Ett stycke av mastodontbyggnaden innehåller en imponerande permanantutställning av gamla motorcyklar; den har jag självklart sett förut så den var inte aktuell denna gång. Vägg i vägg huserar (och jag använder ordet i en ganska ursprunglig mening, för se här går det vilt till) Västanå teater, som varje år sätter upp en musikteaterföreställning. Årets är Kalevala. "Är Fänrik Stål med i den?" sa Maken när jag föreslog en tur dit. Ungefär på den nivån låg också mina egna kunskaper om Kalevala. Den som kan redogöra för nån enda beståndsdel ur detta epos förutom Väinämöinen och Ilmarinen (utan att googla! abbans!) räcker upp en hand.

Nej, det var väl det jag visste.

Här gavs således tillfälle att fylla i en flagrant kunskapslucka och samtidigt bli underhållen. Annonserna jag sneglat på sen i våras hade sett lockande ut. Och nu bar det alltså iväg.

Den k. läsaren kan andas ut: det blir ingen recension. Nej usch så tradigt. Åk dit istället, det blir en förtrollande helafton för den som kan konsten att låta sig ryckas hän. Den galna historien är liksom Ilmarinens himlavalv sömlöst hopsmidd med suggestiv musik till en skimrande (och i sanningens namn också skränande dånande dunkande) kupol som omsluter alla. Svetten skvätter i lika mått från åskådare skådespelare spelmän och dunsterna blandas till hav av blod och kärlek där storsläggiga skrönor och myter förs framåt av roddarnas rytmiska årtag


vid en eftertanke skulle jag ha kunnat författa detta inlägg på runometer nu när jag fått smak för hur gärna den låter sig lånas till muntlig tradering, men den här kafferasten blev lång nog ändå, och dessutom vill jag väcka mina k. läsares nyfikenhet och ressug. Googla inte på runometer nu! Åk dit och lyssna istället! Stort, det är stort, och mycket, och kraftfullt. Sugs in, släpas med, hisna. Upplev den roligaste djurkoreografi ni nånsin skådat! Och för allt i världen: kolla in Henrietta Wahlberg. Gör det.

*Runosamling om Väinämöinen

art for art's sake

Som så ofta fick jag gå och tågbytesdrälla länge och väl i Hallsberg när ingenting var öppet. Annars finns det några trevliga etablissemang i stan: ett förnämligt konditori, en skojig väskaffär, en ekologiskt orienterad butik där man kan köpa stroopwaffeln åt både sig själv och åt Mentormamman, som var den som först lät mig smaka denna oemotståndliga godsak, och faktiskt mycket mer. Men när allt är stängt och man har fyllt på de farligt sinande vätskeförråden med två iskalla Pucko? Vad gör man då? Jo: man kan företa en undersökning av offentliga utsmyckningar på stationsområdet. Resultatet redovisas troligen endast här.

Upphovsmannen är måhända inte okänd, men finns inte angiven i anslutning till sitt intressanta verk (2009) som tycks vilja utgöra ett inlägg i genderdiskussionen. Den spännande kompositionen, som ögonskenligen antyder att konstnären misslyckats med sin disposition, pekar på en skriande obalans mellan yta och intention: utanverket förmår så illa uttrycka det själsligt-mänskliga innandömet! Starka Tidholmska influenser talar sitt tydliga språk i nedre vänstra hörnet. Avsaknaden av interpunktion i "affischtexten" indikerar allas vår vilsenhet i tidsandans syntax. Spritpenna på planschpapper.

Den här rätt fina statyn av Elise Dahlberg (1962) har visst ännu en stund till övers innan tåget går. De båda flankerande bänkarna inbjuder till några minuters vila i ett riktigt fint exempel på en grönbuffert mellan station och genomfartsgata. Brons.

Fast av nån obegriplig anledning har man baxat upp detta monstrum ett sjutal meter längre bort. Upphovsmannen heter Sören Niklasson, och tolkar man plaketten på sockeln rätt är klunsen en förfärlig samhyllning till millennieskiftet, rallarna som satte Hallberg på kartan samt det betongföretag som gissningsvis har anknytning till orten. Jojo, den som gapar över många kockar … Lyckligtvis finns det en bänk som vänder ryggen åt vederstyggligheten. Betong.

når ikke vi pløjer og harver og tromler

Andra sidor av midsommar:

Dan före dansaredan kransaredan sillsvansaredan är
skannaredan: redan tidiga eftermiddan fullt i köpladan.

Hör muzaken:

Vi elsker vort land, og med sværdet i hånd
skal hver udenvælts fjende beredte os kende

når af blomster er flest, og når kvæget i spand
giver rigeligst gave til flittige hænder

Jag skulle kunna embedda. Men det är för skämsigt. Jag är verkligen galen i den här låten men min passion måste förbli hemlig: hur envist man än skriker pop! det är pop! det är inte dansband! neeej inte dansbaaand! inte inte inteee! är ju detta så uppenbart felaktigt att folk tittar bort av genans, förgäves famlande efter nåt överslätande att säga. Själv står jag kvar där med mina blödande händer utsträckta som i en vädjan snälla, visa misskund, min kärlek min musiksmak rår jag inte över, det är barndomen uppväxten men stigmatiserande är det likafullt och jag blir ensam

jag vänder ansiktet mot linan med de sönderskjutna ballongtrasorna högt där ovan och trycker på repeat

ack är det redan här så grönt

När jag tittade ut genom köksfönstret på midsommaraftonens eftermiddag såg det plötsligt ut såhär:


Hupp! Vad ska folk säga nu då? Inget går obemärkt förbi, det vet jag ju. På Julflickans namnkalas hade vi svenska flaggan hängande från balkongen eftersom flaggstången hade blåst ner; den saken blev jag tillfrågad om flera år senare i ett informellt sammanhang, med den outtalade undran ifall vi är Sverigedemokrater eller liknande. Midsommarkorset på bilden transmogryfierades visserligen snabbt till midsommarstång, fast de som bott här alltid och känner till Miss Gillettes metodistpåbrå skulle nog inte ha förvånats om det hade hållits andakt här – kolla, vi har ju dopgrav och allt numera.*

Metodistmorföräldrarna släpade runt sitt förstfödda barnbarn somrarna i ända på friluftsgudstjänster överallt i regionen. Det var rätt okej, man kunde springa omkring i naturen och sköta sig själv under predikan (några gudsord har aldrig lått vid mig det allra minsta) och sen var det alltid saft och kakor i övermått, och själva de små lantliga kapellen tyckte jag om att titta i; de väckte samma känsla i mig, tror jag, som när jag och kompisarna byggde oss hem i kojor och grottor, och som jag fortfarande märker av när jag är på resa och reder mig ett provisoriskt korttidshem där jag för tillfället befinner mig. Jag såg helt enkelt mig själv bo i de där kapellen. Jag. Själv (i ordets dubbla bemärkelse).

Religion är jag inte mycket för, det kanske har framgått, eller rättare sagt den sortens religionsmissbruk som leder till maktfullkomlighet, förtryck och blind fundamentalism. Tanken bakom de flesta religioner tycks ju vara att man ska vara schysst mot varann och tänka efter före och det är min fundamentalistiskt rabiat-ortodoxa övertygelse att var och en kan klara av det utan detaljanvisningar som bara ett fåtal utvalda påstås ha tillgång till. Och skapelsemyten förstår jag över huvud taget inte vitsen med. Vetenskapliga förklaringar till evolutionen förtar för mig inte så mycket som en gnutta av det svindlande fantastiska med just livet universum och allting.

Som yngre var jag rätt hysterisk när det gällde att slå dövörat till vid minsta antyda om religion. När Marianne Fredrikssons debut Evas bok utkom skulle jag inte ha kunnat ta till mig nånting ur den. Den är faktiskt en skapelseberättelse, men ur ett pragmatiskt perspektiv, med tonvikt på hur religionen kan fogas in i människans liv utan att piedestaliseras till nånting förkrossande och destruktivt. Förutom att ge en trovärdig förklaring till de ord som traderades och så småningom kom att utgöra Bibeln Hon såg molnen över Adams panna, tänkte: Det är hans sak, han vill ju ha det så här. Tänkte också, lika förvånat som förr en gång: Så här gör männen med orden, det blir grant, men med sanningen har det inte mycket att göra kretsar Evas bok kring existentiella frågeställningar, fast på ett så konkret plan att de lika mycket liknar relationsproblem. Adam väljer att se sin Gud som den straffande guden, medan Eva med sin mer pragmatiska läggning förhåller sig skeptisk till guden – som hon ser som mannens – ända tills hon upptäcker den kärleksfulla, förlåtande sidan av honom. Det är oerhört intressant att följa deras förhållande och se hur gudssynen styr deras respektive inställning till vardags- och jordelivet. Adam är noga med att offra och be innan han odlar jorden eller sköter kreaturen. Eva utför sina sysslor med en kunskap och därmed självtillit så djup att den gör henne till ett med örterna, träden, jorden och vattnet. Alla svårigheter vet hon att bara hon själv kan lösa, medan Adam känner skuld om nåt slår fel, och grubblar över hur han kan ha misshagat guden som straffar honom genom dåliga skördar eller vad det kan vara. Han söker efter sina föregivna felsteg i allt han nånsin gjort, vilket vanställer också sånt som varit gott och vackert.

Nu i lite mindre hysterisk ålder hade jag istället stor behållning av Evas bok. För mig krävdes ett större mått av erfarenheter för att kunna relatera till Evas resa inåt. Det ofta oerhört starka innehållet skildras med så få och enkla ord att det är omöjligt att ta skydd bakom eleganta formuleringar. Man tvingas se, och känna. På flera ställen grät jag: ibland av sorg, ibland av glädje. Är det alltid så med Marianne Fredriksson? Den enda titel av henne jag läst tidigare var Simon och ekarna, som också den förorsakade häftiga tåreflöden på sina ställen. I sinom tid läser jag sannolikt mer av Fredriksson (inte för att jag gillar att lipa, men för att jag gärna lyssnar på dem som jag kan lära av).

Gud i brallan (som panteisten sa) vad underbart livet kan vara:
hitersta stängeln är en av våra egna båda sista för året.

*"Dopgraven" är en gammal bykho som inte längre behövs i källaren. Så fort vi grejat en lagom stor pump till den ska det bli växter i dammen också.

a hundred men or more

På väg upp igen med WC-ankan i högsta hugg blev jag inropad till Maken som ville visa det här, och eftersom jag I) är körsångare, II) gillar Toto och det III) regnar idag igen blir det en infallsblogning. Låten är över 6 minuter, men om man inte står ut med Toto behöver man inte titta på hela (nej! man slipper faktiskt!) utan kan sluta efter åskan. Den k. läsare som kollar kommer att fatta vad jag menar.

haven't even touched your tuna casserole

Dagens tema är mat som vid första anblicken ter sig oaptitlig eller rentav oätlig, men som är delikat på sitt eget egna sätt.

Pajerna är garnerade med mängder av blåbär.
Grus är bra: redan dinosaurierna använde på
sin tid matsmältningsstenar och vissa fågelarter
gör det än idag.

Dim summen på Aroydee's är enligt många rikets bästa.
Trots att den såg ut att vara hämtad från nåt tvivelaktigt
laboratorium var den dock tveklöst att rekommendera.
Komagen överst till vänster bäst av dessa.

Om strömmingen är havets guld är böcklingen chark-
diskens. Oavsett om man föredrar ögonlösa exemplar
eller såna som glor på en kan det bli äta av.

facing the locality*

Miss Gillette har svårt att blogga för tillfället. Allt känns antingen för förnumstigt eller för antinumstigt. Bloggblad har idag en liten enkät där hon undrar vilka andra än de vanliga kommentatorerna som läser bloggen. Själv undrar jag vad mina läsare vill läsa: seriöst och introspektivt? flamsigt och finurligt? Om nån skulle känna det påkallat att säga några ord om det går det bra i båset eller enskilt till Värdinnan, som förmedlar Miss Gillettes korrespondens. Medan den k. läsaren grunnar bjuds här globart på grobart.

Den här utsikten har man sommartid från köksfönstret åt öster:
över grannens syrenberså ser man fyra hästar löka i björkhagen.
Jag unnnar dem det så det skriker.

Ordet "triffid" gled genom hennes huvud och försökte få nåt slags fäste …
Alltid först ut bland pionerna är denna.

Med makro hittar man oväntade gäster. Den vita ungerska syrenen
heter Holger. Månne den bjuder spindeln på det-där-kaffet-ni-vet?

Tokigaste aklejan hittills i min växande samling: den vräkigaste
divan med sporrar långa som ett drottningsläp.

En Nora Barlowvariant som bestämt sig för att trivas och
fostrar sina telningar att bli lika pimpinetta de.

Vilda och otuktade och på sitt vis allra vackrast. Miss Gillette
klippte gräset i två timmar idag (det görs ganska sällan här på
hemmanet: av miljöskäl, intalar vi oss) men lät ett sjok veronika
och daggkåpa står kvar och sjunga sina spröda harmonier.

*Hej Larsson! Jag förväntar mig att du begriper vad rubriken har med den här postningen att göra och att du ger ett litet tecken på det. Och hur blir det med dina … images melting to one, hmmm?

who would make all this

Efter kvällspromenaden möts jag av Maken i trädgården där vi som sommarvanligt går ronden och ser på sånt som hänt under dan. Saker har flyttats knoppats gått i blom brett ut sig kvävt kvävts tynat vissnat. Det är en kvällsrutin som är rogivande i sin påtaglighet: växterna är inte det enda vi pratar om och nu berättar han om nattningen av Julflickan: den faller sen länge på hans lott eftersom minsta barnet inte godkänner annan nattare än mamman. Julflickan brukar varje kväll ställa en fråga om hur nånting funkar och ikväll hade Maken berättat om solen, om att den om si och så många miljarder år kommer att svälla upp, svälja jorden, krympa till en vit dvärg för att slutligen kallna och tyna bort. Julflickan hade begrundat detta och småningom sagt:

Jag brukar tänka att det finns två jättar som läser ur en bok, och det de läser är vi. När de slutar och slår igen boken blir det natt hos oss. Och jag har tänkt att boken inte har nåt slut. Nu när du berättade om solen och att den kommer att slockna tänker jag att det måste bli så när jättarna slutligen tröttnar på att läsa i boken och slänger bort den. Då finns ingenting längre kvar.

Julflickan tystnar en stund och Maken är förbluffad och andäktig. Så tillägger hon:

Jag tänker mycket på det här. Men jag vill inte berätta det för många på en gång, bara för en. För är det många blir jag blyg och tror inte att nån ska tro på vad jag säger. Så jag berättar det bara för en.

Prinsessan i hennes universum är hon själv.

Älskade dotterbropp, nu berättar jag det för många på en gång fastän du inte vill göra det själv. Det spelar ingen roll om andra tror på det eller inte: i ditt universum är det såhär det är. Jag vill att alla ska veta vilket sällsamt kalejdoskop dina tankar är, och att du själv ska veta det alltid. Och jag vill att du ska läsa i boken som är jag.

där våra barn en gång få bo

Nationaldagfirandet var sig likt. Solen ställde upp om än truligt suckande detta år; folkdanslaget folkdansade så många folkdanser att man började misstänka att de trodde nån verkligen var intresserad; några väl valda individer förärades fina bordsflaggor i egenskap av nya kommunmedborgare; häst- och ponnyklubben hade underlåtit skicka representant att motta kommunens gåva i form av en fana; grå kostymgubbe var så nöjd över sin färdighet att sammanfoga icke-originella ord på ett komplett förglömligt sätt att han aldrig ville sluta göra det; en kör ylade som alltid fyra låtar varav den sista oföränderligt Sverige

och det var liksom terminsavslutningen för den kören jaha hejdårå trevlig sommar och nu känns det som i China Miévilles novell "Jack" när de omdanade vaknar en vacker dag och har fått händerna utbytta mot saxar ögonen mot ett kollage av glasbitar benen mot trädgrenar påfågelsfjädrar över hela ryggen

tillvaron pågår som förut fast man är inte densamma

Tolv veckor